Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1871, sida 2

Från Palatset och Hyddan. Svenskt origiual af Kersti. (Forts. från n:r 27.) Gunhild kastade en hastig förundrad blick på honom. Derefter påminte hon sig allt. En krampaktig snyftning bröt fram ur hennes bröst, bon brast i en häftig gråt, Ingenting kunde hejda detta utbrott af en häftig upprörd känsla, och ingen gjorde heller ett dylikt försök. Den unge mannen släppte henne helt sakta ur sina armar, och satte henne liksom ett barn, på den plats, hon förut ianehaft. Derefter gick han några steg bort och väntade på afstånd att hon skulle lugna sig. Hon tycktes glömma hans närvaro, så fördjupad var hon i sin egen smärta, och bon dolde ansigtet i sin näsduk och grät med förtviflan öfver sitt förlorade hopp. Solen sänkte sig så småningom, och dagens sista rosenskimmer belyste nejden. Det var afton och ännu satt Gunhild kvar på samma plats, ännu stod den unge mannen på ett vördnadsfullt afständ, för att icke vara ett besvärigt vitne tili bennes sorg. Han vågade dock cke lemna henne på detta sätt. Med några steg var han äter vid bennes sida, — Tillåt mig påminna er, mamsell Alm, yttrade han vänligt, att dagen nalkas sitt slut, och att ni icke längre bör sitta här. Det är tid för er att gå hem. Gunhild såg upp, som skulle hon först nu varseblifvit hans närvaro.