Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1871, sida 3

vagnen försvann vid en krökning af vägen, sjönk hon sagta ned på gräsmattan, och hennes hufvud föll tungt ned mot trädstammen, der hon nyss sutit så oroligt och gladt väntande. Så fann henne en halftimma sednare en ung man, som händelsevis passerade förbi platsen, och han stannade förskräckt vid hennes åsyn. Hou var blek, som skulle lifvet redan flyktat ur hennes kropp, och denna tanke kom den unge mannen att först rygga tillbaka. Sakta lade han sin hand på hennes hjerta, och då ban förnam dess svagt klappande slag, for ett glädjeskimmer öfver hans ansigte. Han hemtade vatten från en i närheten varande källa och genom att bada hennes hjessa och tinningar dermed lyckades han efter en kort stund att återkalla henne till medvetande. Han lade hennes hufvud hvilande mot sitt bröst, och hans arm låg stödjande omkring hennes lif. Hon uppslog ögonen och varseblef hans icke vackra, men öppna och intelligenta ansigte lutadt öfver sig. En nervös sprittning genomfor alla hennes lemmar, hon gjorde ett försök att rese sig och hviskade med matt röst: — Hvad vill detta säga? huru har jag kommit hit? —Den frågan torde jag i stället få göra er, mamsell Alm, svarade han, Jag fann er här för en stund sedan, sanslös liggande på marken, (Forts.)