Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1871, sida 3

hild hvarje timma fram genom skogen till vägen, som förde till slottet. Der satt hon sig ned på en afbladad trädstam, väntande endast på att få se vagnen komma, som skulle hembära den älskade. På aftonen fick hon också verkligen i fjerran se ett dammoln. Med handen tryckt mot hjertat, drog hon sig bakom några späda löfträd för att icke genast förråda sin närvaro. Dammolnet skingrade sig snart, och en vagn kom i rask fart rullande ned för backen. Gunhild hade en skarp syn, och hon igenkände genast det Rubensköldska livreet på de två män, som sutto på kuskbocken. Några sekunder till, och hon kunde äfven se dem, som sutto inuti vagnen. En suck undslapp Gunhild, hon kunde icke upptäcka den hon väntade. Dock, det var ju han, hon kunde icke misstaga sig på honom, det var verkligen han, fastän något förändrad, och bredvid honom satt ett ungt och skönt fruntimmer. Instinktmessigt drog Gunhild sig ännu mera bakom träden, för att icke blifva bemärkt, och nu rullade vagnen, något hejdad i sin fart af en uppförsbacke, långsamt förbi stället, der hon stod. Hoo kunde noga observera de båda personerna i den; hon såg på dem, som skulle hon aldrig velat släppa dem ur sigte, och ett förtviflans skri var nära att bana sig väg öfver hennes läppar. Der satt han, den trofaste ynglingen för fem år sedan, och vid hans sida, med hans hand innesluten i sin, satt en ung skön kvinna, med lockar, svarta som natten, och ögon, tindrande som klara stjerneljus. Hvem var hon? Hvem kunde hon vara? Med svigtande knän och återhällen andedrägt såg Gunhild dem fara förbi och, då