Äfven haus kärlek till mig oförändrad, Hon såg ned på ringen med en öm blick. — Men kan du då förklara hans länga dröjsmål. Han skulle ju icke blifva borta mera än i fyra år, och nu är denna vår den femte, sedan han reste. — Oförutsedda omständigheter mamma, ingenting annat, det kau icke vara annat, han kommer nog. Ack, voro icke hans löften så trofasta, hans eder så varma. Han kommer nog tro mig. Intet svar följde på dessa hoppfulla ord. och det blef under en stund så tyst i hyddan. Fäglarne kvittrade ute i rymden, och många af dem flögo upp och satte sig på fönsterbrädet och skådade in i hyddan. — Gunhild! utropade plötsligt fru Alm. — Ja mamma. — Mins du den der skatan, du talade om vid ditt och grefvens afsked? — Nåväl. — Hon hånskrattade, sade du, nåväl, flicka, det var åt din lättrogenhet. Tiden har bevisat det. — Visst icke, tiden har ännu icke bevisat någontiog, sade Gunhild med ett lätt snödoft öfver sina rosiga kinder. — Du är 20 år, mitt kära barn, började modren efter en paus ånyo. Du bör gifta dig, gör det nu, så slipper du förödmjukelsen att se dig besviken. — Säg icke så, mamma, hvartill tjenar det att söka beröfva mig ett ljuft hopp, du ser ju, att du icke lyckas dermed. Hvad häradshöfdingen Kant och ett giftermål med honom be