Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1871, sida 2

nad återvända till Sverige. Dagens första ljusning fann honom sittande vid sitt skrifbord i hotell Richelieu, skrifvande till sin far derom, och först, då vintersolen kastade ett blekt skimmer öfver rummet, gick han till hvila och drömde sköna, förföriska drömmar, deri han såg lady Murials stora ögon blicka mot sig med ett lifligt intresse. Efter den natt han tillbringat i ministerhotellet, föreföll houom allt mera beundransvärdt, mera skönt än förr. FJu längre man lefver, ju mer måste man njutan, tänkte han ofta, och denna sats var för honom såsom för många, icke inbillad, utan den var verklig. Sålunda förflöt tiden, som han sjelf tyckte, i ett enda saligt rus, hvilket endast afbröts någongång, då den sköna lady Murials kammarjungfru förklarade, att hennes matmor den dagen, då han ville göra visit, icke tog emot. Grefve Rubensköld gick då derifrån missnöjd med allt, missnöjd med sig sjelf. Han tyckte då, att kvinnor voro till endast för att plåga männen, och beslöt inom sig, helt heroiskt, att hämnas på lady Murial för den oförrätt, han tyckte sig ha lidit. Han ville nemligen under en hel vecka icke besöka henne, Två dagar voro dock icke tilländalupna, innan han åter stod vid hennes dörr och då nu denna dörr utan motstånd öpnades för honom, då var allt missnöje liksom bortblåst och endast förtjusningen, hänförelsen voro kvar. Vintren förflöt hastigt i tidens ström, och sommarvindarne kommo med sina lifgifvande fläktar. Träd och blommor stodo i sin fullaste