Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1871, sida 2

Wid tetta sednare mötet, den 13:de, förekom lik. wål en episod, bwarät wi ansett oss knappast böra gifwa witare offentlighet, än ten fom mir till fället för minst hundra personer ändå tillräckligt wankades, om icke riskussionen writit fig till ett högst opåfalladt personligt anfall emot den ena af Suntswalls kandirater, doktor Ol. Wikström. Jbland de församlade funnos ätskillige af de mest bildare inom wärt samhälle, bland hwilka 2:ne, efter det Wikströms namn knapt behöft nämnae, af nit för wårt eget bästa, yttrade, att man Aes nom att enhälligt wälja på wår lantehöfdinge, borde och kunde söka förekomma den olydan att få doktor Wikström, detsamma fom en nolla, till riksdaggaman i Andra kammaren. Zcke ala nårwarande uppfattade kanske genast, att Sundsmall hade en kandidat, fom more få ftartt otillråknelig, och det mar allenast genom. den tillrättawisning herr doktor Grenholm wid tillsället med den största aktning för landshöfdingen genast gaf de 2:ne personerne derom, att de bort bättre bes finna sig, och ide offentligt på ett få högst opagsande fött skomsa en af kandidaterne, hwilken fåfom fränwarande och bär nästan ofänd hade blott humanitetens skydt att påräfna, fom denna rvigkussion tog ett snöpligt slut, och hwarigenom egentligen ärendets behandling ingenting werkat eller ens haft något flagg inflytanre, alrraminst på jrågan om v:r Wikströms nullitet. Wi hafwa nu fått honom, förd jemtlänning, till rikssagsman, om malet står fig, och wi stola ide misströsta, eftersom han, bland de kandidater den oss öfwermäktige staden Sundswall uppställt, kunnat, såsom äsyftats, sättas i minoriteten. Wi fästa lanske mer uppmärksamhet wid de bemörans den, framftående personer i Sunrswall ådagalagt att förhindra d:r Ol. Wikströms wal, än att han ändå blef wald. En del Sundswallsboer hade ju denne gång fatt fia i sinnet att, tanske i strid med gruntlar gen, beröfwa Jemtlands riksdagsmän i Andra kammaren det stöd de egde uti deras landgböfdinge i den största, begagnande dertill bland ans nat medel, bem ingen bär kunde ana än mindre lita på. Om de i stället något allmänt hyllat wår egentlige fandivat, få hade de haft mycken möra och fmälet besparade, och ide, fåfom nu är händelsen, behöft med sorgliga emblemer pryda berättelsen om riksdagsmanswalets utgång. Att Ösiersund wid detta tillfälle, fäfängt sträfwande emot dess mäktige bundsförwandt, heldre rättat sig efter denne, än att fruktlöst hälla fast mid fin e gen werkliga kandidat, war af Östersund ett war: kert drag, fom i Sundswall ide fan misskännas eller missförstås hwarken af ven ene eller andre, men någon sorgens beklagande i följd af ven foras ligt målade notisen finner sig Östersund ej böra iakttaga, emedan Östersund icke med någon enda röst bitragit till det sorgliga öde, hwartill en del Sunrswalliter snart sagrt sjelfwe banat sig wägen, förlitande sig på en matt, som icke war nog stark, ware fig i pekuniert eller rösträtts eller ins trigant afseende. Suntswalls famhälle har emellertid wisat sig ide bankruttmässigt på egna fandidvater, fastän wärt lilla samhålle ide eller welat i någon dry gore mån bitraga att förstärka den på förhand af Suntswall fjeljt uppställde i staten.