Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1871, sida 4

JMS SIA ttutt VETT Hvarjehanda. Fifigt krigsputs, Öiverste Elphinstone, Times korrespondent vid transka Lvirearwen, berättar Jöljande kostliga historia om huru den lilla staden Eccomoy undgick att ockuperas af preussarne. Vi kommo, berättar han, in i den renliga och trefliga staden, som i närheten af radhuset har en hel rad af cafeer, och väntade att på vår anhällan om litet mat tå det vanliga svaret, att preussaane hade ätit upp alltsammans. Till vår angenäma öfverraskning var detta emellertid icse fallet, utan tvärtom sade oss den muntra värdinnan, att preussarne visserligen varit der, men icke uppehållit sig länge och betalt allt hvad de togo. Under tiden gaf oss en af stadens houoratiores en iutressant upplysning rörande kopporna, som rasade bland invanarne, sedan 10,000 man franska trupper för vid pass en manad sedan hade varit inkvarterade der. Ett stormäktigt plakat, som var anslaget på radhuset, meddelade såväl franska som utländska trupper, att borgmastare och rad hade ansett för sin pligt att anmäla, att kopporua rasade i staden. Jag bad nu några herrar honoratiores upplysa mig om huru saken i sjeltva verket förhöll sig, och erhöll det svar, att staden ursprungligen hade haft 1800 ievavare, af hvilka 300 nu lago sjuka i den nämda farsoten; 200 hade dessutom redan aflidit, och i medeltal afledo 14 om dagen. Alt detta elände öfvervägdes dock a. att boskapspesten hade utbrutit i erten. Stela af fasa påskyudade vi vår frukost och betraktade med mycket misstänksamma blickar var biffstek, som berättelsen om boskapssjukan gjorde alt annat än aptitlig. Vi började redan känna stora sarhagor för att till och med endast en så kort vistelse i denna pesthala skulle kunna lägga fröet till någon förfärlig sjukdom, då vår kusk, som på samma gang var värd på yllotel de Commercer, och sasom sådan äfvenledes en af staders houoratiores, till vår stora lättnad berättade oss, att det stora anslaget på rådhuset endast var ett fiffigt uttänkt medel att aflägsua objudna gäster från orten. — Jo, ser ni, mina herrars, sade han mysande, när preussarne kommo hit och läste det der anslaget, bleknade de. Ingen enda af soldaterna fick taga kvarter i ett hus, utan måste nöja sig att ligga 1 stallet. Staden kom på det sättet rätt bra undan inkvarterings — vurus, utbrast jag, fius det då inte några koppsjuka här i staden? —Jo det har visserligen förekommit en femton eller tjugufem, men så vidt jag vet, har ingen ännu dottv — AI det afseendet måste ni väl ändå misstaga ervp. sade jag, oty vi hörde mycket tydligt begrafningsklockorna ringa urder det vi sutto vid frukostbordet. — Ja, det är sant, pojkarne här sågo att ni var främling, och det är till er uppbyggelse som de klämtade i klockorna. När preussarue voro här, ringde klockorna hela dagen i ända, så att det till sluts blef dem alldeles för bedröfligt här, och så knallade de sig af sa tort de kundes. — Nå, men boskapspesten då? Tror ni att våra biffsteker —9 Ni kan vara lugn, någon boskapspest fins lyckligtvis inte ännu här i trakten, fastän det ty värr nog kan hända att den kommer hit.o — På detta sätt fick jag veta huru borgmästare och råd i en liten fransk landsortsstad lyckades att draga den stränge Fredrik Karls trupper vid näsan — Charad.