vig i den eleganta verldens salonger, och för detta ändamål åkte han en stjernklar Februariafton genom kejsarstadens gator till Svenska minesterhotellet, der denna afton ett lysande sällskap af balgäster infunnit sig. Med lätta steg ilade han uppför de breda mattbelagda trapporna, och kort derefter inträdde han i balgalen, der en flod af ljus strömmande honom ill mötes. IIvarthän han vände sin blick möte honom endast sköna blixtrande ögonpar, leende läppar och dyrbara, af juveler lysande toaletter. En ovan person skulle blifvit bländad af all denna glans, denna herrlighet, som syntes pastan otänkbar annat än inom drömmarnes brokiga rike, men grefve Rubensköld erfor ingen sådan känsla, han var altför van dervid, för att finna det annat än såsom någonting helt naturligt. Ilan lät sin blick temigen likgiltigt glida omkring salongen och närnade sig sedan en grupp uniformprydda herrar, med hvilka han snart nog var inbegripen i ett lfligt samtal. Omsider lät en fullkomlig orehester höra sina lockande toner, och ungdomen svängde sig snart par om par i valsens brukande hvirfvel. Äfven den unge svensken deltog med liflighet i dansen, och mången skönhets öga följde med iutresse hans lediga och behagulla rörelser. För dem alla egde han äfven en artig fras, en smickrande mening. Fransyska språket klingade så mjukt och melodiskt från hans läppar och med en ridderlighet, som rygt kunde täfla med fransmänuens, nedlade han sin hyllning för damernas fötter. Ingen äf de närvarande denna afton kunde dock beömma sig öfver att af honom ha erhållit nå