Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1871, sida 2

Från Palatset och Hyddan. Svenskt original af Kersti. (Forts. från u:r 24) — Så farväl då, min käraste älskling, mitt hjertas skönaste vårblomma, farväll hviskade ynglingen, och, böjande ett knä, dolde han för en sekund sitt hufvud i hennes sköte. Hon lät sin hand smekande glida genom hans bar, och några tårar, klara och genomskialiga, som de dyrbaraste ädelstenar, glänste hastigt ide mörka lockarne. Derefter reste hon sig med snabbhet och, skakande sitt intagande hufvud, sade hon: i — Vårt afsked måste vara gladt, Arthur, ingen sorgsenhet far fördunkla minnet af denna stund. Farväl således och låt se, att du om fyra år kommer och hemtar din brud. Hon räckte med ett tjusande leende sina båda händer, och sedan han tryckt dem mot sitt hjerta, sina ögon, sprang hon, utan att en enda gång vända sig tillbaka, in i hyddan. Ynglingen såg efter henne med en blick som skulle han för evigt velat inpräglat hennes bild i sitt minne. Derefter kastade han en slängkyss åt. hyddans solbelysta fönster och begaf sig på återvägen. Tjusande syner skimrade för haus inde öga, och kärlekens sol belyste dem alla, gifvande sålunda åt dem ett rosenfärgadt ljus, i hvilket han såg Gunhild med de blåa, uuderbart sköna ögonen, Gunhild med det kära förtrollande leendet, och endast Gunhild, med den milda melodiska rösten, som ständigt kom