Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1871, sida 2

kommo deu lätt att förblekna, och äfven, tyvärr — vi måste säga det — fördunklas. Tiden flög på bevingade minuter, och Arthur Rubensköld ströfvade omkring i verlden, för att samla kunskaper och erfarenhet. Båda delarne trodde han sig erhålla. Han såg lifvet alltid från dess solskenssida, men glömde med lätthet skuggorna derbakom. Emellertid kände han sig fri, glad och lycklig. Alt var för honom så nytt fängslande och behagligt. Hans far fyllde ständigt hans hörs utan åtgärd från hans egen sida, och han sjelf tömde den med ett lugn, värdigt en Croesus. Tillfölje af denna börs, genom hvars glesa maskor man alltid såg blänkande guldmynt framskymta, öppnade sig gerna alla armar för honom, talade till honom många tungomål smickrets lena språk. Och han lyssnade dertill med glad tillförsigt, utan att ens försöka tillstoppa sina känsliga öron för de förföriska rösterna. Frankrike, England och Italien, se der de länder, hvilka han under fyra ärs förlopp ömsevis genomströfvat och till sig dragit de njutningar, som dessa länders stolta hafvudstäder kunnat förskaffa honom. Nu fick han likväl underrättelse från sin far, att denne önskade se honom i fäderneslandet. för att i hemmet visa sig såsom en grefve Rubenskölds värdige son och ende arfvingen till stora rikedomar. Den unge grefven ämnade villigt lyda sin faders välvisa råd och sin moders ömma bön att komma hem, för att söka sig en hustru och slå sig i ro, men först ville han likväl ännu fröjda sig åt pariserhvimlet, och drömma sig sjelf såsom en äkta glad och lefnadsustig parisare. Årnu en gång ville han visa