Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1871, sida 2

kl. 7 fanns du icke på ditt rum, och nu är hon half nio. — Förlåt mig, min far, jag ... — Du har varit hos Alms, ja, ja, jag gissade mest det der. Nåväl har du nu tagit afsked för altid af flickan? — Icke för altid, nej vid himlen, jag hoppas väl att en gång komma åter, då .... — Hafva de der kärleksgrillerna farit sin kos, afbröt den äldre grefven ånyo och fäste på ynglingens starkt rodnande anlete en strängt forskande blick. Denne teg emellertid och gick in, för att säga farväl till sin mor. En kort stund sednare satt han i vagnen, hvilken hastigt rullade bort, och den vid trappan kvarstående grefve Rubensköld mumlade något om pojkår och barnfantasier. i Hvad vill det säga att lefva? Det vill säga att njuta, åtminstone gaf Arthur Rubensköld det svaret på en sådan fråga, Han förstod också i grunden att lefva och såluuda äfven att njuta. Alla verldens medel stodo honom till buds. Han var ung, han var rik, och han hade äfven ett intelligent utseende. Behöfde ban väl något mera, för att kunna njuta och tömma glädjens bägare i botten? Nej, visserligen icke. Och i fulla drag drack han äfven; han drack blott, utan att forska, om drycken alltid skulle förefalla honon lika välsmakande, som nu. Med en eldig naturs hela glöd hänvgaf han sig åt jordens fröjd, utan att söka efter, utan att tänka på någon annan. Så småningom trädde Gunhilds bild i bakgrunden af hans själ, och alt klarare ech starkare bilder