Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1871, sida 2

hans hjerta att klappa med dessa våldsamma och likväl ljufva slag. Han såg alt detta genom illusionernas bländande färgglas, och den svärmande, passionerade ynglingen glömde i sitt unga hjertas obeskrifliga hänförelse, att han var grefve Arthur Rubensköld, arfvinge till stora rikedomar, och att den han nu så högt älskade endast var dotter till en förvaltares enka på hans faders gods. Han glömde det, och ingen fans, som paminde honom derom. För honom framstod det majestätiska slottet med sina fyra torn, belysta af morgonsolens strålar, mindre skönt och präktigt än den enkla hydda, han nyss lemnat, och han tänkte blott på detta storartade slott såsom den boning, hvilken i en framtid skulle omsluta och skydda hans älskade Gunhild för alla verldens stormar. Drömmande en ungdomlig och ädel själs ljufva drömmar, vandrade han langsamt framåt och aktade icke på, att han redan gatt förbi slottsbyggnaden, förrän en manlig röst ropade hans namn. Han spratt till och vände hastigt om. Framför stora trappan stod en lätt resvagn, förspänd med tvenne eldiga springare, En storväxt, äldre man, klädd i en morgondrägt af grönt sammet, stod bredvid och klappade vänligt de präktiga djuren, som med utvidgade näsborrar och skakande sina manar tydligen förrådde sin otålighet att få springa. Arthur närmade sig nu med raska steg den äldre mannen och framstammade något likt en ursäkt för sitt långa dröjsmål. — Hästarne hafva väntat äfver en timma, yttrade denne barskt. Hvart har du varit, eftersom du icke kunnat passa på tiden. Redan