Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1871, sida 2

ten satt infattad en temligen stor, likt en daggdroppe, gnistrande diamant. — Men, sade hon, betraktande sin hand med synbar förnöjelse, är detta icke en altför dyrbar gåfva åt mig? — Alla verldens skatter skulle icke vara för dyrbara åt dig, älskade Gunhild, så mycket mindre då denna lilla bagatell. Dessutom, tilllade han, stolt kastande sitt hufvud illbaka, vär du blir grefvinna Rubensköld och herrskarinna på slottet derborta, så kan du ju, om du vill, pryda hvarenda en af dina fingrar med ett dassin sådana ringar, som deo der. — Nu är den likväl altför kostbar för mig, och jag har intet att gifva Arthur i utbyte. Den unge grefven smålog. — Åh, Gunhild, du bar alt, om du blott vill. Ser du, jag har icke velat komma fram dermed förr, men nu, då jag skall resa, är det kanske icke förmycket, om jag begär och du skänker mig en kyss. Flickan spratt till, och hennes långa ögonhår sjönko hastigt ned på de purprade kinderna. Hon såg obeskrifligt älsklig ut i sin täcka förvirriog, och yngliongens bröst häfde sig våldsamt under afvaktan af svaret på den bön, han tydligen för första gången vågat framställa. — Nå, Gunhild, hviskade han ömt, tvekar du? Gör icke det, min älskade, jag reser ju nu bort och kommer icke åter förr än på mycket länge. Vill du icke lemna mig ett ljuft minne under färden. — Jag vill det, stammade det hulda barnet, och hennes mjuka armar smögo sig varmt och innerligt omkring ynglingens hals i det hon up