Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1871, sida 1

omöjligen kunde blifwa uppläst i Östersunde kyrka förr ön ben 286:te; att bewis terom ide kunde med wisshet bitkomma förr än ven 2 mare; få synes, som sfulle magistraten bafwa bebandlat frånan fullkomliat grundlaasenligt och som skulle bestämmelsen oförrröjligen neagront hafwa blifs wit iakttagen, när fulmakten ren 3 marse kommer att utfärtas; ty före ten titen har utfårtandet ide kuanat ske, få wida lagliga former skulle bes varas. Nu Fubhe ni witia påstå, att kungörantet om walets slutliga bandläagnina icke är i rikstagsordningen anbefaltt; men Högnsta Dom srolen bar lifwäl ansett detta kungörande owilkorligen, hwarom jag hänwisar eter till Justitieråäret Nanmans titskrift för lagskipning m. m. år 1870 sS 139 ech 193. Antag emellertid såöleres att magistraten utsärtat fullmakt för tektor Wikström ten 18:re februari och att ban med fullmakten på fickan begifwit fig til Stockhkolm. Hwad bade di bluwit följden om någon anfört befwär? För wieso: att fullmakten onillate, ärendet bli jwit återförwist til magistraten, denna myndiahet erinrad om fin skyldighet att iaktaga laga former och att d:r W. utan syeselsättning fått uppehålla fig i Stockbolm till ärendet å nya blifwit bantlagdt af manistraten efter vet i kyrkorne kungjorte tiden för walets slutliga handlängning. Wid en fåran utgång bare man med fult skäl kunnat långa mar gistraten till lost en grundlagawidria bebantling af frågan. Nu deremot har man icke skäl rertill. Att partierne skola i en walfråga ställa fia skarpt emot hwaranrra och polemiken dem emellan blifwa warm är helt naturligt; men sorgliat är ret att ven bitterhet, fom finnes, skall råda, Det were eder pligt att söka lugna finnena och nt skulle funna göra det om ni behandlade frågor på ett annat sätt, än ni någon gång aör. Altraminst borde ni låta eder komma till last att inför eder allmänhet hånande uttafta oförtjenta förebråelser emot en myntigbet, fom sökt att opartistt fullgöra sitt wärf fåfom waljörrättare; tv sädant är ide wärdiat den tidning, fom wil leda arbetaren till ett samwetsgrannt bedömmande om bwad fom är ärligt och rätt. A. I. T. Sedan wi framlagt det, som emot oss kunnat andragas och lemnat den ärade insändaren oförkränkt rätt att til mår oalmänbhet tala äfwen om mår andel i den nu rådande bitterheten — en beskyllning fom mi wäl knappast bafwa före tjent —; torde tet ej wara ur wägen att till lednina för omdömet kortligen angifwa det omtwistare spörsmålets hufwudsynpunkter. Hwad derwid angår först frågan i den del, fom afser magistratens åtgärd att utfärta kungörelse cm vapen, då be afgifna rösterna komma att sammanräknas och malet slutligen hondläggas; att arundlagens föreskriit terom ingalunta är i och för fig klar samt oomtwistelig. Ty, fom bekant, bör all grundlag tolkas efter fin orralydelse och att riksdagsorrningens stadaande i dess 18 H ide aifwer någon otwetydig fingerwisnina derom, att kungörelse skall utfärdas om walets slutliga bants längning, wisas bäst reraf, att magiftraten härftä des ide widtagit sådan åtgärd wid något af war len 1866 eller 1869. Det sätt, hwarpå wi iden na del tolkat riksdagsordningen, öfwerensstämmer såletes fullkomliat med maaistratens fordna åfigter i ämnet och hwilka säkerligen icke stulle hafwa ändrats, om ej en ny faktor kommit med i berät ningen. Denna mellankommande part är högsta demstolen, hwars leramöter funna betraktas fom wära — klronjurister och hwars utslag ej fällan tjena fåfom prejudikater förtydliga eller tompletter