Den unge grefvens förberedelser till afresan voro träffade; en välförsedd garderob, en förträfflig vagn inskeppades i Rotterdam, der ett fartyg låg segeltärdigt till Frankrike. På detta skepp skulle grefven — efter aftal — återvända från Frankrike till Spanien. Han erhöll vid sin afresa ev ansenlig summa i reda penningar samt en vexel på ett betydligt belopp. Grefvens och markisens afsked var rörande. Markisen, som med otalighet väntade svar från grefven Moncada, njöt tänkande sig i hans ställe, af sin väns glädje. Efter förloppet af 4 månader erhöll han det så länge väutade svaret; men man skulle förgäfves söka mäåla hans öfverraskuing, då han läste följande rader: Min bäste markis! Himlen har aldrig förunnat mig lyckan att blifva far. Öfverhopad med rikedomar och äres:ällen, har jag dock en sorg, den att ej äga arfvingar och att se en ärorik ätt med mig gå i gratven. Det är denna sorgliga visshet som understundom förbittrat min lefnad. Jag ser med stor förtrytelse att ni blifvit bedragen af en ung äfventyrare, som fått kännedom om vår gamla bekantskap. Men Ers Excellens skall icke lida något deraf. Det var den verklige grefven af Moncada, at hvilken Ni ville lemna hjelp. Att återställa det, som ni ert ädelmod försträckt honom, är att bereda honom en lycka, den han lifligt skall känna, Jag hoppas derföre, bäste markis, att Ers Excellens icke skall göra nagra svarigheter vid itt mottaga i detta bref inneliggande 3,000 ouisdorer af dem, på hvilka Ni skickat mig äknings.