Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1871, sida 3

A ——7———— — — man i Cadix; den unga damen vore hans hustru, och de reste blott för sitt nöje. Ambassadören lät sina ögon öfverfara rummet och såg, att det var illa möbleradt och försedt med blott en bädd; de här och der kringströdda husgerådssakerna vitnade om fattigdom. Här skulle alltså mitt älskade barn — tilllåter Ni mig att begagna denna benämning — hvartill den innerliga vänskapen med er fader berättigar mig, här skulle alltså grefvens af Moncada son bo 2) Den unge mannen ställde sig länge som om han ingenting förstode af allt detta. Men slutligen, besegrad af sändebudets enträgua böner, tillstod han gråtande att han var grefvens af Moncada son, men skulle aldrig återvända till sin fader, om han mäste afstå från ett väsen, som han tillbad. Damen åter, kastade sig, smältande i tårar, till ambassadörens fötter och sade, att hon ingalunda ville vara orsaken till grefvens af Moncada olycka. Hennes storsinthet eller fastmera hennes kärlek segrade öfver hennes egna fördelar; hon vore dessutom beredd att om det vore nödigt för sonens lycka skilja sig från honom. Sändebudet beundrade en så ädel oegennytta. Den unge manuen gret i förtviflan, ban gjorde den älskade förebråelser. Han ville dessutom icke förlora henne. Han ville icke rikta sig på bekostnad af hennes hjertas utomordentliga ädelmod. Markisen försäkrade att det ingalunda vore grefvens af Moncada mening att göra henne olycklig; dessutom hade han i uppdrag att gifva henne en viss penningesumma, med hvilken hon kunde återvända till Spanien eller