Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1871, sida 2

verkligen tillbaka på bestämd tid innesluten i ett lager af Asbet; Asbeten blef upplöst, stenen var fläcklös, och hade icke förlorat ett uns i vigt. Ludvig XV skickade honom till sin juvelerare, utan att säga något åt Saint-Germain, och erhöll i betalning 9,600 francs. .En taskspelarekonst torde man säga, vdet var ej mer samma sten. Det har lyckats kemien att förbränna diamantens rena kolämne i focus af en bränspegel eller i så stark eld, att den glödgar jernet hvitt, och att dymedelst utdraga kolsyra; men att förvandla en färgad eller med fläckar behäftad diamant till ren, är omöjligto. Med ordet Homöjssligto äro alltid herrar lärde genast till hands. Omöjligt är för dem allt bvad de sjelfva ännu ej känna eller ännu ej sett framstäldt. De hålla väl äfven den grekiska elden och det osmidbara glaseto för en fabel — ända tills dessa hemligheter åter upptäckas. Det var en småsak för grefve de Saint-Germain att han förstod att spela sin violin, som för det mesta stod bakom en skärm, så mästerligt, att man trodde sig höra fem till sex iostrumenter på en gång; en småsak, att han ägde gåfvan att på en gång med båda händerna och med lika hastighet på två olika ark vedskrifva hvad man dikterade för honom, utan att det var möjligt att skilja de båda handskrifterna från hvarandra. Det var leksaker. Men utomordentlig var hans skicklighet i berättelsen och föredraget, tillika grundad på en ovanlig kännedom af historien; ty just ur denna skicklighet härledde sig deu villfarelsen att han