venstra armen var utsträckt och på den hvilade, som det tycktes i menlös sömn en liten gosse. Det var Georg. Men dödens kalla andedrägt hade ännu icke härjat kindeus rosor, och ett fridfult!eende spelade på de späda läpparne. Sin högra hand höll han virad omkring otficerens hals och i den vens:ra handen höll han trumman. Nära hjertat närktes såret af en kula. Solen lutade imot vester, alt var så stilla och öfver dödsfältet bredde skymningen småningom sitt lätta flor, liksom ville den för de lefvande gömma de döda. Utan att yttra en enda klagan lutade sig modren öfver Georg och ötverhöljde hans anlete med kyssar. Vid denna beröriog spratt barnet till, öppnade längsamt de stora, bruna ögonen och hviskade: ,Mamma, mamma, det svider här vid hjertat. Jag kände en stickning der, och — så föll jag Ilans röst blef alt svagare, då ban fortfor: Men — jag — slog så härdt — på truwman — — att — att — — , iutet ijud hördes vidare från hans läppar, han var död. Otficeren och Georg fördes till byn, och i spetsen för det dystra tåget gick modren ledd af tvänne grannkvinnor. IIennes ansigie var marmorbiekt, men ingen muskel rörde sig deri. Två månader derefter syntes Pelgijarvis invånare vandra till kyrkogården och stanna framför en graf, hvarpå stod ett kors med denna evkla insxrift: Här hvilar en äldrig moder jemte sin tolfårige son, och en ung löjtnant vid major Malms afdelning. Dessa sednare stupade den 9 aug. 1808 i strid met ryssarne. Frid öfver deras minne.o Ingen visste hvem officeren var. och hans namv har icke sedan blifvit kändt. Men ännu och så långt ett minne räcker, glömma aldrig Pelgijärvis invånare den fattiga modren och hennes oppoffrande kärlek. rp — — — — — — — —— —