mar, tänk på att en sådan kan taga bort bufvudet på dig, och då får jag ju icke se dig mera Ahnej, mamma lilla; jag vill bedja Gud beskydda mig: Han börer barnens böner — det har du sjelf sagt. Otficeren torkade en tår ur ögat. O min Gudåo suckade modren och höll Georg fast i sina armar, skall äfven du, arma barn, bevittna ett krigs blodiga fasor. Mens utropade hon och en klar glans bredde sig öfver hennes drag, kan du i någon man gagna ditt fosterland så gå; min välsignelse följer dig. Men er, herr officer, fortfor hon och vände sig till den unge krigaren, som rörd betraktade upträdet, er vill jag bedja att taga min stackars gosse under ert beskydd; på detta vilkor skall jag lemna er min enda, min dyrbaraste skatt. Så länge jag andas, skall ingen fara hota er son, svarade officeren och fattade modrens hand, Gå då — min son utropade hon och lade Georg i den unge mannens armar, yatjena ditt fosterland så mycket du kan. Adjö, mamma!s svarade Georg med barnets enkla gladje, vi träffas snart; ack hvad det da skall bli roliat, och då får jag omtala tör de andra gossarne, som nu säga att jag duger till ingenting, att jag varit i krig. Ingen besvarade gossens utgjutelser. Tag honom, tag honom, men forto, ifrade kvinnan ech förde officeren och sonen till dörren, vskynda er, ty moderskärleken kunde anpars frestas att glömma hvad kärleken till fosterlandet bjuder.o Utan att svara fattade officeren Georg vid banden och ilade ut; men i den illla stugan hördes ett doft skri af smärta, som gaf tillkänna att moderskärleken ända var starkare. Gevären kvallade, dammet hvirflade mot skyn och i brokig förvirring hopblandades alt. I den delen af byn, som vette at tummelplatsen, hade Polgzijärvis innevanare församlat sig. ärgsligt afbidande stridens utgane. Småningom drog larmet bort i tjerrar och endast spridda skott utvisade att striden ännu fortlor. Bland dem, som ifrigast lyssnade, var Georgs mor. Uuder hela den tid, som striden påstod, läg hon på knä och bad ur djupet at sin sjal. Och de, som gingo törki den fromma kvinnan, böjde af aktving hufvudet för henne, i det de hviskade sinsemellan: Se der en mor, sam icke tvekade att lemna sin enda egendom at fåderneslandet! Och mangens tysta bön förenade sig med den uppoffrande modreus för hennes sons räddning. Slutliven reste bor sig jande stallning och betraktade upmärksamt den upp från sin knäböhenne omvitvande folkmassan. IIennes ansiute var Jusnt, iatet spår efter tarar syntes på de bleka kinderna, ögonen hade till och med något fridfullt i sig. och hennes röst klinga så mild, när hon frågade en a de omkringstaende: vÅr striden slut uu? Jag tror det, o svarade den tillfrågade. Kommen då, mina vänner, så vilja vi bringa hjelp at de sarade! utropade kvinnan och tog ett steg framat. NMen. betänk! inföll en kall, förnäm dam och grep den fattiga kvinnan i armen, vbetänk hvilka faror ni går till mötes. Jaz vill upska min son, svarade Georgs mor och betriade sia från den höga damens arepp, ver ber jag icke följa mig, endast dem, som ega känsla för fosterlandet och lidandet-o Den höga damen fann sig träffad och drog sig tillbaka. Med en åtbörd af handen bjöd den fattiga kviunan tystvad och yttrade dessa få ord: Följ mig!o Dessa ord verkade mera än de skarpaste befallningar; och hvem, som kunde blandade sig med i det langa täget. Ju närmare modren kom slagfältet, och ju tydligare dödsrosslingarne och jämmerropen tränade till hennes öron desto mara sammandrogs