derlle-t SålCNES, om de goda Invanarne Svalvade i största oro för hvad som hända skulle. Med stormsteg marscherade soldaterna genom byn och uppslogo sitt läger mot norr. I den del af Peluijärvi, som beboddes af de aldra fattigaste, stod ett litet langt pörte med bristfälligt tak, mera likt ett uthus än en mensklig boning. Dörren var så låg, att man var nödsakad krypa för att komma in, och likväl bodde der menskliga varelser — en fattig enka med sin tolfarige son. En rankig säng, ett dylikt beskaftadt bord och tvänne stolar — se der heia möbloamanget! Men oalktadt fattigdomen tittade fram ur hvarje vra, fanns der likväl icke det medusahufrud, som benämnes oförnöjsamhet, och hvilket icke så sällan grinar vede:styguliat mellan de guldfransade taburatterna. I det enkla pörtet rådde kärlek, frid och envishet — de bästa gästerna i ett hem. Gossen, blek och halfnaken, låg på golfvet, som bestod at bara marken, och sysselsatte sig med, att med ett par furustickor trumma på vägzen så barret hans krafter tilläto; och vid det svaga buller hans händer lyckades åstadkomma, giänste de djupt liggande ögonen af en innerlig förnöjelse. Den låga dörren öppnades och en kvinna trädde in, bärande en risknippa på ryggen. Hennes ansigte var blekt, men bar otvetydiga spår af en förgången skönhet isynnerhet bioeböllo ögonen annu sin vackra uttrycksfulla glans, om ock icke så blixtrande som i fordna dagar. Då hon varseblef den lille gossens sysselsättning, drog ett sorabundet leemle öfver de matta orage. och, närmande sig den lilla, lade hon sakta havuden på hans svartlockiga hutvud i det hon sade: oIIVar ör gör du så Geora 20 ?Jo mamma, ropade den hlie trumslagaren och bearbetade väggen ännu ifrigare. åg skall föra våra seldater till seger, och eftersom jag är så liten, måste jag slå härdt, så att de höra mig. Eu tår glänste i modrens ögon och tryckande sonen till sitt bröst, suyftade hon våldsamt. vyet du väl, arma barn, hvilket öde som träffade din far — han var just trumslagare? Han stupade vid Lappo för en kort tid sedan. Stackars, stackars mammaP snyftade gossen, onu vet jag hvarlöre jag icke fatt råka pappa. Jag trodde han var kvar hos soldaterna; nu vet jag, hvarföre du grat er. DÅ vill jag så serna komma tili pappa och bli hes honom; och du, mamma skall ock så följa med, vill du det? Modren svarade icke, måhända sammanpressades Lennes bröst af en dunkel aning. Sedan bon nedsatt gossen på hans förra plats, gick hon fram till ett litet vägg-kap, framtog en bit groft bröd och gaf sonen den största delen deraf. Georg mottoz brödet, och derpå fortsattes truamingen, hvarunder han skrek så högt han förmådde: Framät marsch, framåt marsch, pangiY Till slut blef ban så itrig. att han arbetade med bade händer och tötter för att kunna höras al sina soldater. Uuder det ban som bäst var i farten härmed, öpnades dörren och en officer tittade in. Stugans irnevänare betiaktade nyfiket den inträdande, en ung man med vackra uttryckssulia drag. Vid asynen af Georg, som snart återtagit sin trumning, och ännu itrigare skrek sitt oframat marschss spred sig en ljusning öfver otficerens anlete. God morgonu! sade han vänligt och fattade modrens band, Ki beböfva just en trumslagare vid vårt regemente: lemna mig er son, han tyckes eva rätt goda anlag. Derefter vände han sig till pilten. som vid haus fråga afbrutit sin kära sysselsättuing och med spända öron lyssnade till otficerens anförande: Vill du följa med mig, sa skall du få en rigtig trumma? vAck ja, ack ja!9? ropade Georg och klappade häånderna i förtjusning, voch jag skall föra mr 888