ned blommor och rabatter och svor på att rifva ned lusthuset och se Louis för sina fötter. Nu var det klart, att de andra stora gossarne skulle gå emellan, men ingen rörde på sig. Alex stod på långt håll och räknade efter hvilken af de två kämparne skulle först tröttna. Josef stod och darrade samt vågade icke säga ett ord af fruktan att Wilhelm skulle vända sig om och rusa på honom. John satt och täljde på ett ror och ett par åror, som han ville låta Louis få mot god betalning, i fail denne ville gifva sig ut på vattnet. Wilhelm såg snedt på John för den skull, men den sevare ursäktade sig med att han icke kunde bjelpa det och att han gerna skulle göra ett par åror åt Wilhelm också. Wilhelm snäste af honom och beklagade sig öfver att John skaffat Louis de stenar, som den sistnämnde kastade från lusthusfönsterna. — Hvad är att göra åt den saken, käre Wilhelm, — sade John. — Det är neutralitetens lag. — Neutralitet! — utropade Wilhelm. — Jag kallar det brutalitet. — John, kom och hjelp en kamrat, — bad Louis från sitt lusthus. Men John förklarade att, så ondt det än gjorde honom, kunde han icke gifva någon hjelp. Hvad tjenar det till att vara envis längre? Om Wilhelm fick de två remsorna af trädgården, så blef han nog beskedlig igen. Annars slog han sönder lusthuset kanske eller höll Louis instängd der hela middagstimmen och lät honom svälta. Då middagsklockan ringde var striden ännu icke slutad. Fru Europa saknade de två gossarne vid bordet och fick då veta huru alt hängde ihop. — Men hvarför skiljde du dem icke åt? — frågade hon John, — Jag var neutral, — svarade John. — Hvad var det du var? — Neutral. — Då var du just det du icke skulle vara, — förklarade fru Europa. — Du har fått din myndighet för att bruka dem och icke för att hålla dig undan. Det kan hvarje barn göra. Hade det varit meningen att ingeuting skulle göras, så hade jag lika så gerna kunnat sätta lilla Georg till custos... Neutral! ser man på bara! Neutral, det är just ett vackert ord för feg. Dessutom kan man icke vara neutral; man måste hålla med en af parterne. Hvilken af dem håller du med? Ett fnissande hördes, och de små gossarne hviskade hvarandra något i örat, som efter deras åsigt måtte hafva varit ofantligt roligt. — Hvad år det du säger? — frågade skolfrun. — Med begge två? Huru bär du dig at med det, John lille? Det allmänna fnoissandet och hviskningarne tilltogo, och slutligen utbrast en chör af röster på en gång: — Han sikade) för dem begge två! — Som oneutralay alltid bruka göra, — sade fru Europa; — sikade du för begge, utan att få någon till vän. Och det är nog troligt att du förnärma: Louis genom att beständigt predika för houom, att han hade orätt, och Wilhelm genom att förse Louis med sten. Nu skall jag säga dig hvad som fattas John. Jag har länge med bekymmer gifvit akt på dit uppförande och funnit att du icke drager i betänkande att offra alt — din pligt, ditt inflytande din heder — endast för ett par lumpna öres förtjenst. Det var en tid, då du bara behötde räcka upp lillfingret för att få hela skolan att darra. Nu är det ingen som darrar, ingen som bryr sig ett fnask om hvad du tänker eller säger ... Så fortfor fru Europa att lexa upp John, som icke ville hjelpa Louis, i hvars lusthus han dock ofta haft så roligt. Den har blott ett fel, denna straffpredikan, att den kommer för sent. Nu har store Wilhelm verkligen fått lusthuset och snart tager han hvad ban vill af Louis trädgård.