— Har du någonsin kunnat få tag uti hvad han der tänkte om det? — frågade Wilhelm, i det ban blinkande med venstra ögat och med tummen pekade öfver sin axel bortåt ön. — Åh, — svarade Mark med ett hånskratt, — bry dig aldrig om bonom. Icke blandar han sig i sådant der. Han bar altför brådtom i sitt suuskiga bås med att knåpa ihop alt det han säljer till de andra gossarne. Usch, jag blir sjuk bara jag tänker på huru det luktar i hans rökhål! — Men en modig pojke är han och stark som ett lejon. — Han får vara så modig och stark han vill, min vän, så är han dock så sömnig som en — då mark icke hittade på en passande liknelse, sökte han den i botten på ölglaset. — Och dessutom blir han ju aldrig i ordning. Tänk bara på huru det var, när de slogos mot Nikolai. Han fick ju icke skorna på sig i tid och så kom han för seut till frukosten och måste slåss på fastande mage. Att vara modig och stark kan visst vara bra, men en menniska måste hafva mat och dryck och ett par ordentliga skor. Då Wilhelm slutligen frågar hvad Mark råder honom till, svarar denne att Wilhelm borde reta Louis ända till dess den senare sjelf börjar slagsmålet, men under tiden öfva sig i boxuing, Samtalet afbröts genom klockan som ringde till eftermiddagslektionerne. Mark sprang bort till pumpen för att tvätta händerna, som han aldrig kan få rena, huru mycket han än gnor dem, och Wilbelm gick upp i skolan gnolande på en psalm. Tillfället yppades slutligen, Louis rusade på Wilhelm, men denne använde ett nytt boxningsknep och slog omkull Louis. — Det går hett till, eller hvad tycker du min gosse, sade Wilhelm, då Louis torkade svetten från pannan; — det är väl det här du kallar vpelddopeto, kan jag tro. Så skref Wilhelm hem till sin mamma på ett af de moderna korrespondenskorten för att alla skulle se huru from han var: Kära mor, jag slåss för mitt Vaterland, som du vet, att jag kallar min täppa, Det är ett vackert namn, egnadt att framkalla deltagande. Ärofulla nyheter! Med försynens hjelp har jag slagit Louis rakt i ögat. Du kan tänka dig hvad ban kände. Uvilken underbar tur genom försynens shickelse ly Emellertid stodo de andra gossarne i allsköns lugn och sågo på. De visste icke riktigt hvad de skulle taga sig till. — Skulle jag icke gå emellan? — frågade John och vände sig till den mest betrodde af sina uppassar-. — Nej, sitt der stilla, — sade Billy, — Du skulle bara göra dig ovän med begge två. Förklara dig neutral. John ville icke likväl lägga sig i saken och förklara sitt missnöje med ordet oneutralvo. Men Bobby, en gosse som håller Johus räkenskaper i ordning och gömmer hans pengar, förklarade att det icke ginge an, ty John hade inga kläder och kunde sitta hemma och förtjena pengar och taga saken lätt, glad öfver att bo på en ö. — Men då kan jag väl gå öfver dit och tvätta de stackars gossarne, när de blifva blodiga, — sade John. — Det kan du göra, — sade Bobby. — På det viset skaffar du dig inga fiender och det kan på sin höjd kosta dig vågra pence till plåster. Så blef det. Hvar gång Wilhelm och Louis drabbade samman, klet Jobn öfver strömmen och tvättade den stackars Louis hufvud, ty det var alltid Louis som behöfde mest hjelp, och så gaf han honom Sherry och vatten ur sin egen flaska. — Det gör mig verkligen ondt om dig, Louis, — sade John. — Tack, John, — sade Louis, men så såg han på sin vän med en förebrående blick och frågade hvarför vännen icke ville skilja Wil. 4 33 —