77 1014181184 S0SSAI, 80584! med god uppfostran och gossar utan någon uppfostran. Då skolfrun icke kunde hålla styr på dem aila, hade hon utsett fem bland de starkaste och dugtigaste, af hvilka hvar och en skulle vara custos öfver de andra och se efter dem. De fem hette Louis, Wilhelm, Alex, Jozef och John. Vanligtvis gjorde dessa fem ganska mycken nytta och bilade trätor, som kunnat sluta med blått öga. Mängen gång behöfdes ej mer än att Louis eller John bara visade sig för att smagossarne, som höllo på att ryka på hvarandra, skulle räcka hvarandra handen till försoning. Det hade dock händt, att en stor custos sjelf börjat att dunka på en af smågossarne, men då var det också mer än någonsin de andra fyras skyldighet att lägga sig emellan. Så hade man i skolan en berättelse om en custos, som hette Nikolai, hvilken utan rimlig anlednivg öfverfallit en liten fredlig, men fuaskig stackare, som hette Constantin, John och Louis togo den öfverfallues parti och gåfvo Nikolai ett så godt kok stryk, att han aldrig glömde det och kort derefter slutade skolan, Hvar och en af gossarne i fru Europas skola hade en liten trädgård för sig sjelf i ett hörn af den stora gården, der de lekte, och i dessa små täppor odlades hvarjehanda grönt, som gossarne sålde sinsemellan. Hvar trädgård hade ett litet lusthus, utstyrdt efter egarens smak och förmåga. Louis hade det vackraste lusthuset af alla, ett verkligt feeslott med de skönaste blommor och växter, en liten vattenkonst och en vinranka, som slingrade sig under taket. Johas trädgård var också ganska vacker och fruktbarare än någon annans, men det bästa var att den låg skild från den öfriga platsen genom eu liten ström och således var en ö. Hans lusthus var deremot en fullständig verkstad, der ban stängde in sig och arbetade på hvarje fristund. Då han ville roa sig, for han till sin granne Louis, som alltid tog vänligt och gästfritt emot honom, och John tillbragte mången glad stund i sin väns lusthus, der han låg raklång på grässoffan och smorde sig med dufvor och täukte på huru mycket trefligare det var der än i hans eget trånga och kvafva bål med orenlighet och oordning och den eviga lukten af tjära och fiskredskap och hyfvelspånor. På andra sidan om Louis trädgård låg Wilhelms. Han var den störste och starkaste af dem alla, men gick och gälde för att vara en mycket flitig och beskedlig gosse samt hade fått hela skolan att tro, det han aldrig i sitt lif stält till något krakel. Han vurmade på att sjunga psalmer och gick gerna med en bibel i fickan. Han var likaså stolt öfver sin täppa som någon af de andra, men aldrig arbetade han der utan att kasta afundsjuka blickar på två små blomrabatter, som tillhörde Louis, men som Wilhelm tyckte borde tillhöra honom sjelf. Den önskan beköll han dock inom sig, och ingen kunde tro att en så snäll och gudfruktig gosse ville komma åt hvad hela skolan betraktade såsom en annans tillhörighet. Det var bara en gosse, hans riktigt såte vän, som Wilhelm invigde i sina hemliga tankar. Det var en illistig och elak pojke, som hette Merk, icke altför nogräknad med hvad ban gjorde, full med knep och smygvägar och så utspekulerad, att till och med fru Europa, som hade ganska skarpa ögon, ej kunde komma på honom med något, som var uppenbart orätt. En dag sutto Wilhelm och denne durchdrifne unge man och rökte tobak och drucko öl. Det gjorde de för öfrigt på hvarenda stund de voro fria från skolan, fastän sådant naturligtvis var emot skolordningen. — Det går bara på ett sätt sade — Mark. — I fall du vill ha blomsterrabatterue, så måste du slåss med Louis om dem, Jag tror att du nog kan rå på honom; men du får lof att slåss allena med honom. — Hvad menar du? — sade Wilhelm. oo TJA att Innan Annan o-etne får bland.