då meuniskorna ända till seklernas slut fortfara att ömsesidigt sörderslita och döda hvarandra? Vi hvarken kunna eller vilja tro det; vi mena tvärtom, att så fort menniskoslägtet endast sjelf allvarsamt vill det, skall det sjelf komma att bestämma sina öden. Det finnes en utväg tili räddnivg, men också blott en enda, och deu ligger uti de politiska inrättningarnes omdanande. Fred på jorden skall ernås af den allmänna republiken, eller Europas Förenade Stater. Utom demokratien gifves det intet lugn, utan i stället ständiga krig. Det är ej endast vår fasta och orubbliga tro på verkan af konstitutioner och framför alt at republikanska iorättniugar, som ingifvit oss denna öfvertygelse, utan vi föras dertill oemotstandligt af en reflekterande betraktelse öfver den nuvarande ställningen i Europa. Skulle väl ens den mest inbitne reaktionär våga påstå, att detta förskräckliga krig med sitt förfärliga bihang af skam och elände någonsin hade utbrutit, ifall Frankrike och Preussen hade varit republiker? Skulle denna rad af missöden hafva kunnat slå ned öfver vårt älskade fädernesland, om en konstituerande församling, sådan som 1848 års, hållit sina sammanträden i Paris, och om Lamartine, Arago, Ledru Rollin eller general Cavaignac utöfvat den verkställande makten under nationenskontroll? Och skule till och med det svaga Frankfurterparlamentet hafva låtit förmå sig att låna sig till verktyg åt Preussens eröfringslystnad? Demokraterna afsky kriget, till och med om de äro Tyskar, Detta bevisar de Tyska demokraters bållning, hvilka deltogo uti den internationella fredsligans kongress uti Geneve. De äro ännu de samma som fordom, och den dag, som i dag är, äro de de enda i Tyskland, som protestera emot den vilda politiken hos oröfvarnationeno, med hvilken rättvisa och väl förtjenta benämning man bar bränumärkt den Preussiska monarkien. Bonaparternas förbannade dynasti har börjat detta gudlösa krig i den oädla afsigt att derigenom undanrödja de inre svårigheter, som förorsakets af dess oskicklighet och förmåga att begripa sin tid. Efter Sådan-kapitulationen är det Preusserkungen, som fortsätter kriget emot republiken. Han åtlyder dervid på en gång sin eröfringsoch roflystnad samt IIOhenzollrarnes ärelystna sträfvande efter en kejsarekrona. Det är den personliga makten, som framkallat och vidmakthäller kriget, och endast demokratien skall kunna grundlägga en säker fred på jorden. Så länge verlden eger monarker, skola de ej gifva ifrån sig den olycksbringande rättigheten att bekriga andra riken, och så länge detta sker skola medborgarne uti deras stater ej ega någon säkerhet till person eller egendom. Rättigheten att förklara krig tillkommer endast staten sjelf, och ej någon mäktig person inom densamma. Nationen eusam har rättighet att förfoga öfver menniskornas lif och egendom. Först då republiken allestädes blifvit införd, kan man vänta fullbordan af den sköna profetia, som uttalades i Bethlehem för 1870 år sedan: Frid på jorden, och menniskorna en god vilja! AA SN VESNA ES RATTA