Frid på jorden! Vi göra oss ett nöje af att meddela nedanstående julbetraktelser, som under denna rubrik förekommit i en i London utkommande fransk tidning: dervid vi dock anse oss böra förutskicka den anmärkningen, att de omdömen förf. fäller öfver den rol kristendomen spelat i verldsbistorien enligt vår åsigt ega berättigande enkdast för så vidt man fäster sig ej vid fristendomens anda och sanning utan vid dess ramträdande såsom statskyrklighet, denna må nu vara romerskt-katolikt-paflig — hvilken förf. närmast haft för ögouen — eller svenskt luterskt paflig, hvars följder vi äro bäst i tillfälle att känna. Aderton och tvåtredjedels århundrade hafva tilländalupit, sedan Kristna verlden började vid jultiden sjunga ofvanstående ord, dem sagan upptagit i de himmelska härskarornas tacksägelsehymn vid Frälsarens födelse — och likväl skådar meuniskoslägtet ännu städse samma bedröfliga företeelse i det menniskoblodet ständigt än i södern, än i norden, än i den ena verldsdelen, än i den andra rödfärgar de af en dyster vinterdrägt annars höljda fälten. När skall då en gång den stora fröjd beskäras oss, som Herrans eugel förkunnade Israels slägte? När skall det en gång blifva slut på striderna, blodsutgjutelsen och förtviflans tårar uti vår jordiska verid? Hvilken evangelii förkunnare — utom möjligen den Tyske pastor, som predikar för Wilbelm, Bismarck och Moltke uti Versailles slottskyrka — skulle väl våga att idag, årsdagen af oden välsignade nattens, såsom Tyskarne kalla den, för sina bedröfvade och förskräckta åhörare upprepa nya testamentets vglädjens och fröjden eder? Och hvem, utom en och annan Tysk professor eller Engelsk ekonom, skulle väl våga att såsom Bethlebems pilegrimer prisa Gud för alt, hvad de höra och se omkring sig? Midt ibland förbarnelserna och dödskvalen från hans offer hör man endast en dyster och bigott furste intör Gud frambära sina hädiska tacksägelser. Man ser annars endast bombarderade städer, uppbrända byar, förhärjade fält, nedskjutna bönder samt om hvarandra döda och döende soldater på den bloddränkta marken. Man förnimmer å ena sidan tjut af raseri från en förvildad soldatbop, och å den andra bämuderop från ett helt folk, som är fast i sitt beslut att trotsa alt, för att försvara sin heder,