vöjd med Oscar derföre, att han helt och hållet skiljt sig vid mig, hvad min öfvertygelse betraffar, det må vara ursäktadt, ty det kom sig af den menskliga svagheten att anse sig sjelf för vis och ofelbar, men att jag ville upplösa hans förbindelse med Ottonie, utan att han gjolt sig skyldig till någon dalig handling endast derföre, att han vågade tänka olika med mig; det var i högsta grad oädelt och orättvist, och derföre ber jag dig uu af hjertat Oscar, att du förlåter mig! — Min dyre fader, — svarade grefven djupt rörd — du har sagt förlåt, och det tillhör äfven mig att bedja så! Jag har många gåuger varit mycket häftig, och det anstod illa min ungdom och oerrarenhet. Jag har insett det nu, eller rättare sagdt, lärt af prosten, attfördragsamhet fattades mig. — Ja, ja, sade öfversten, — vi skola vara milda och skona hvarandra. Så sade prosten och så lärde äfven Han, försonaren hvars födelse vi i dag fira; — och derföre tillägger jag också nu af uppriktigt hjerta: Lycka till Oscar! Gå i frid din väg, liksom jag går min, ty ser du, jag har i alla fall hunnit för långt, för att vu vända om. Det är så föga kvar af vägen, men jag vill vandra den i lugn och med de minas kärlek, för att göra den ljusare då den närmar sig evighetens strand. Öfversten tystnade ty han var rörd, men makan och barnen tryckte sig kärleksfult till hans redliga hjerta, Efter några ögonblick fortsatte öfversten: — Och nu en annan sak, hvartill mitt samvete på sätt och vis nödgar mig. Jag ber dig Oscar, skrif genast till herr Hiller och bjud honom till middagen i morgon! Jag har förolämpat honom, både med tankar och ord, kallat honom en Gudsförnekare, en dålig menniska, och detta alt, utan att känna honom, men han, han hämnades så, ett han räddade mitt lif med fara för sitt eget, utan att orera öfver saken, och derföre ber jag dig Oscar skrif och hälsa från mig, men mycket förbirdligt, och använd din vältalighet för att få honom hit i morgon. — Med största nöje skall jag skrifva och jag kan äfven lofva farbror att han kommer. Sedan man något lugnat sig, sade öfversten med glädtig röst: — Och nu mina älskade, sedan alt är godt, föreslår jag att vi i kväll fira julaftonen på nytt, såsom den bör firas af lyckliga menniskor, med glädje och tack till Gud. Julgranen skall åter tandas och barnen dansa omkring den. De kände nog tydligt i går afton, att det var något i hemmets luft som tryckte dem. Också har min lilla Ebbas allvarliga mine, förföljt mig hela natten och oroat min sömn. Det blef efter familjefaderus önskan, Man firade julaftonen på nytt, då alt var glädje, frid och kärlek och när man temligen sent skiljdes vid hvarandra, sade öfversten med högtidlig röst, och liksom eu slags välsigvelse: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, och menniskorna en god vilje l (Slut.)