Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1871, sida 2

Vid dessa ord af prepikanten sjönk öfverstens hufvud djupt ner på hans händer, dock dröjde han i denna ställning endast några sekunder ty plötsligt vände ban sig om och räckte den förvånade grefve Oscar vänligt och kärlekstullt sin hand. Ett ögonblick satt denne orörlig, men när han väl fattat den förändring som föregått n ed öfversten, tryckte han den erbjudna banden mot sina tärtyllda ögon, och kramade den hårdt innan han släppte den. Öfverstinnan hade med innerlig glädje märkt altsammans, och så snart heunes man åter satt sig tillrätta i bänken, lutade sig Ottonie fram öfver moderns knä, och tryckte sina läppar mot den faderliga handen, samt tackade dessutom med sina leende, kärleksfulla blickar. En halftimme senare hade man återkommit från kyrkan, och då man i tamburen pälsade af sig, sade öfversten mycket vänligt, men tillika med en viss högtidlighet i ton och sätt: —Min hustru, mina barn, hvaribland äfven du Oscar, jag ber eder, att när ni alla blifvit i ordoicg, ni måtte komma in i mitt rum på några ögonhlick. Ötversten gick in till sig, och det dröjde ej länge förrän hela familjen, efter hans önskan var samlad der. Sedan alla tagit plats började öfversten: — Min älskade hustru, mina barn, hören nu noga på hvad jag säger och isynnerhet du Oscar! Jag är en mycket svag menniska, och det är sorgligt att vid mina år nödgas erkäuua, att det behöfdes prostens predikan för att få bugt på mitt hårda sinue. Att jag varit miss