Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1871, sida 2

alla och den välvilja och harmhertighet, som altid från herrgården kommo socknens sjuka och fattiga till godo. Framkomna till bänkarne i choret, togo öfversten och hans hustru jemte döttrarne plats i den fränsta, grefve Oscar och de unga sönerne satte sig bakom, i den andra bänken. Magister Tellman predikade ottesången, men prosten Nordman högmässan. Likt öfversten, älskade äfven prosten Nordman det gamla och motsatte sig ifrigt alla reformer, men som han var en mycket from man, skedde det utan all bitterhet, endast i kärlek. Ingen kunde lida mera af hatet och splitet än han gjorde, ty välvilja och försonlighet intogo första rummet i hans egen själ, och i denna anda predikade han äfven nu. Till ingängsspråk hade han valt dessa ord: — Åra vare Gud i höjden och frid på jorden och menniskorna en god viljelo — Sedan började han sin predikan med Jesusbarnets födelse, hvars hela lefnad var en enda lång lära af oändlig kärlek och försonlighet. Derefter lemnade predikanten texten något å sido, och kom in på mera menskliga och vanliga förhållanden. Kanske skedde det afsigtligt, i anledning af striden emellan de nya och gamla ideerna, som pågick i hans egen församlivg och grannsocknarne, och som vid folkmötena någon gång urartat till bitterhet, och väckte bekymmer i hans fridsälskande själ. Derföre kände han nu ett oeftergitligt behof att utsäga sina tankar, och så talade han ungefär så här: Om din broder liksom du sjelf, har den goda viljan, men har valt sig en annan väg än