Kärleken och de nya Ideerna. Berättelse af Elis Emil. (För Nya Norrländska Korrespondenten.) (Forts. från v:r 13.) Men denna ljusglimt i öfverstens lynne blef dock af kort varaktighet. Snart blef han åter lika allvarsam och då han böd grefve Oscar ogodnatts rynkade han pannan, och såg riktigt barsk ut, tyckte öfverstinnan. Vid kyrkoklockornas klang som i mörkret ljödo så högtidligt trån den närbelägna kyrkan, åkte öfversten med sin familj följande morgon till julottan. Han sjelf, jemte hustrun och de unga döttrarne sutto instufvade i stora vagnen, men grefve Oscar och kadetterna begagnade ett mindre, öppet åkdon. Åtven detta sätt att färdas till julottan var så olikt de föregående årens. Då hade det varit slädföre sa Oscar sjelt fatt kuska sin Ottonie till Guds hus, och under vägen utbyta alla de ljufva ord som lyckliga älskande hafva så godt om. Som det nu var kunde derföre icke jemförelsen annat än smärta bade Oscar och Ottonie. Under vägen ofver kyrkbacken och äfven i kyrkan hälsade familjen från Biommedal, det öfriga kyrkfolket till höger och venster; och dessa hälsningar besvarades både ödmjukt och hjertligt, ty herrskapet var mycket omtyckt af både gamla och unga, för sin vänlighet emot