Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1871, sida 2

rala grunddragen träda frum i förgrunden. Detta Frankrite, fom, der def nationella fåfänga war med i spelet, uteslntande syntes oss wara sammansatt af omogna ynglingar och storskrytare, wisar of uu på de blodiga bataljfälten och i de belägrade städerna, att det äger mån i detta ords skönaste och bästa betydelse. Hwem förmår wäl märja fig för ett djupt iutryck, då han fer detta skådespel, fom wifar oss ett helt solt veredt att bringa sig sjelf fom offer för fäderneslandets räddning, för upprätthållandet af def integritet, dess ära, dess volitiffa ställning? Ånnu mera än Frankrite förwånar oss doc Paris. Hwem sänner icke denna härliga hufwudstad: medelpuntten för flärd och fynd, eldoradot för båda werldshalfwornas jeunesse dorke, dit alla jordens utlefwade rita odägor längta? Hwad har det nu blifwit af det moderna Babylon? Det har förs wandlat sig till ett tloster. I fyra månader har Paris warit afstängdt från hela werlden, och nu är def lif en förfateljens och -lidandets bild; dess sociala och politista strider ha tystnat och det lefwer af hästfött och råttor. Hwari ligger då hemligheten af denna hängifwenhet, och hwad år det som lyfter denna befolkning till hjeltemod och fordomdags borgardygd. fom gör att de ständaktiga hålla ut, då gudbar, tvinnor och barn dödas på gatorna, och när brand och förstörelse tillintetgöra den menfts liga andens skönaste wert? Det är aftningen för en stor ide, det är tänslan af, att Paris nu är hela Frankrile, och att intet offer är för stort, när det gäller att bewara en stor nations wärdighet, dess traditioner oh dess framtid. ORREFORS TE