Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1871, sida 2

sig kringgripande modlösheten i förening med ge neral Trochus misslyckade utfall den 19 jan. framkallat ett omslag i sinnesstämningen, om icke hos befollningen, dock dland medlemmarne af regeringen för nationalförswaret. General Trochu har ajträdt befälet öfwer Paris garnison, fom uppdragits åt general Viney. Om anledningen till detta bety: delsefulla steg bör sökas i generalens sjukdom eller i det misstroende, som en del af pressen på sista tiden uttalat emot honom, och de upprepade förför fen att sätta en exekutivkomite wid hans fida, är swårt att afgöra; nog af, en tris har inträdt i Paris, fom tyckes bebåda afgörande tilldragelser. Jules Favre, fom ännu i söndags hade en fame mankomst med Gambetta i Oftende, har ide rest till fonjerensen i London, utan begifwit fig tillbaka till Versaillea, der han till grefwe Bismarck öfwer lemnat ett förslag om Paris? kapitulation. Detta har förbundstansleren emellertid afböjt såsom ovan tagligt, emedan Jules Favre (sannolikt efter öfmer: enstommelse med Gambetta) fordrat, att garnifos ner skulle få uttåga ur Paris med militärisk hon: nör. Saken tyckes således hafwa inträdt i ett få dant stadinm som wid Metz dagarne från den 12 till den 27 oktober 1870. Då fordrade äfwen Bazaine fri afmarsch för fin här med militärisk hon: nör; men prins Fredrik Carl och grefwe Bismarck uppehöllo hans fullmäktie med underhandlingar, till dess kapitulationen hade blifwit en oafwislig nöd wändighet i följd af bristande lifsmedel. Paris är dock möjligen icke ännu i den ställning, att det behöfwer gifva fig på nåd och onåd, ej heller fan man antaga, att medlemmarne af regeringen för nationalförswaret i wilkoret för hufmudftadens blifmande kapitulation skola upptaga någonting, fom bestämmer det öfriga Frankrikes öde. Afwen andra icke tyska tidningar äro of den åsigt, att grefwe Bismarck har sina goda både militära och politiska stäl att asslå Jules Favres nyssnämnda wilfor för kapitulationen. Grefwe Bismarck anser det just för en hufwudsak, menar man, att Paris maste duka under för få hårda wilkor fom möjligt, emedan han dermed will tillfoga Frankrike den största förödmjukelse, oc den militära situationen är icke af den beskaffenhet, att den behöjwer frukta att spänna bågen sör högt. För öfrigt innehåller Times en uppgift, fom lemnas i sitt wärde, men dock måhända ide böra med tystnad förbigå. Tids ningen säger nemligen, att grefwe Bismarck för aLt genomdrifwa icke blott hufwudstadens underkastelse, utan äfwen, att hela Frantrite samtidigt nedlägger wapen, försäkrat sig om ett medel, som kommer att bringa den republilansta regeringen i ett fruktans wärdt dilemna. Han har under den 23 jan. erhåls lit fejsaninnan Eugenies af Napoleon fanttionerade samtycke till de af Preussarne fordrade fredswilkor, och han gijwer fålunda den republikanska regeringen walet emellan att underskrifwa Frantrikes fönders siyckning eller att fortsätta triget med utfigt till, att Frantrile ändock blifwer deladt, men lider en ny förörmjukelse genom det nu få hatade kejsardömets återinsättande. I England har man för Frants riles bästa fästat wissa förhoppningar mid tonferens sen, som antagligen för att afbida Jules Favres antomst uppskjutit sina sammanträden; men som saterna nu stå, torde han swårligen wara att dit förwänta. Tysktarne sjelfwa måfte dock erkänna, att det är något annat än feghet (såsom Bismarcks organ idisslande påstätt), fom lifwar den franska nationen i dess strid på lif och död. En tysk tidning yttrar: Hmwem ton nefa, eller, rigtigare fagdt, hwem tänner ej ett inre twång, fom kraftigt manar att erkänna, det Frantrike oc) def hufwudstads hällning i detta ögonblick erbjuder ett upphöjot skådespel? Efter att ha blifwit långsamt wäckt ur århundrade lång dröm om fin militära öfwerlägsenhet öfwer alla Europas folislag, efter att ett par blodiga slagtningar ha blifwit beröfwadt fina öfwerspända föreställningar om äran, såsom uteslutande tillhörig fransmännen, och efter att ha fått fullt klart för fig, att Frantrite ide är allt oh att Paris ide är hela werlden, har detta folk, långt ifrån att gifwa fig sjelft förloradt, först blifwit medwetet om de pligter, som dess historia och dess heder fordra af det. Det wisar nu hela werlden, att dess stora forntid icke är nägon dröm, att dess innersta färna ännu är ädel och frisk. Det tommer deras mening på skam, fom pästodo, att den romaniska stammen redan länge war på förfall, att det napoleonska fejsardömet blott war en ny upplaga af det Sygantinska. Det gendrifwereden pessimistiska åfigt, fom påstod, att cesarism och demimondewäsen för länge sedan fört ruttenheten in äfwen bland befoltningens bättre element, och det höjer stämningen hos dem, fom blott med djupt wemod funna fe ett stort folk, fom bidragit få mycket till mensklighetens utweckling, förswinna från fin plats på werldshistoriens fådes bana. Ännu en gång har ett aflmwarligt och härdt öde utöfwat sin luttrande, styrkande och försonande inflytelje på en natur med ädla anlag; och wi fe ett folt, fom under många år lefwat i drömmande lättsinne, i sjelfförgudning och fäfänga, midt under swåra lidanden swinga sig upp till höjden af mans lig kraft och lägga i ragen en tillgång på inre dug