Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1871, sida 3

— Dyre Otto, säg ett vänligt ord till Oscar! Du ser väl huru bedröfvad han är och äfven Ottonie! Men öfversten panna lade sig genast i djupa veck, och han svarade något kort, tyckte hans hustru. — Jag bjöd ju honom hit öfver julen, var det ej vänligt såsom sakerna pu stå? — Men du ser ej riktigt god och snäll ut, vär du tilltalar Oscar och det har du ej gjort sedan första dagen han kom bit; och derföre kunde du väl för min skull och på denna afton — öfverstiunan tryckte innerligt mannens hand. Öfversten tycktes besinna sig, derpå såg tan obemärkt bort till Oscar och Ottonie och då lan uppfattade samma sorgsna uttryck i badas inleten sade han med ovanligt mild röst: — Hör ni barn, stora och sma! ni glömmen väl icke bort att man altid på Blommedal samt och synnerligen beger sig till julottan. Detta länder dem till efterrättelse som möjligen skulle hafva lust att försofva sig. Ett lifligt sorl från barnen svarade öfversten. Grefve Oscar bockade och en glädjestråle skimrade i hans vackra ögon. Men Ottonie skyndade fram till fadern föll honom om halsen och utropade innerligt tacksam och belåten: — År det verkeligen sant, blir det som vanligt att vi alla få åka i julottan pappa lilla? — Ja vist! — svarade öfversten — utom det att vi ej få färdas på släda, ty detta ville ej vår Herre och jag kan således ej hjelpa det. (Forts.)