pappa och ösvers:en, och att vara försigtig, och när de nu varit tillsammans alla tre, hvad ville du väl att August skulle göra? Du vet väl, att både pappa och ötversten när de bli så der ifriga, alt vilja ha svar på tal, och intet något lamt medgifvande, utan kraftigt och öfvertygande. Men nu ber jag dig goda Ottonie döm icke mig eller August altför strängt! — Ännei, — svarade Ottonie vänligt, — så mycket är jag då min mors dotter att jag ej dömmer någon för hastig. Alting beror af omständigheterna, säger mamma, och jag är öfvertygad att hon har rätt. — För öfrigt — fortfor Lotten, — får du ej tro att icke detta spel marterar August. Ack, han är stundom så dyster och bekymrad, att jag har största möda att kunna lugna och trösta honom. — Men du ser så allvarlig ut Ottonie lilla, hvad tänker du på? — Jag tänker svarade Ottonie, — på de små bleka flickorva, magister Tellmans systrar, och att det fiones godt utrymme på Blommedal, samt att lilla Ebba skulle tycka mycket om att få en lekkamrat. Också är jag viss om att mammas hjerta snart skall fälla utslaget så, att du bara behöfver gå till Blommedal för att träffa din lilla svägerska. — Ack Ottonie, hvad du är god och hvad jag skulle känna mig lycklig om detta kunde bli en verklighet! Pappa och mamma ha då redan till hälften lofvat att de vilja antaga sig en af de små flickorna, och naturligtvis skola vi taga de tvänne, som äro mest klena och sjukliga, skola vi icke Ottonie? — Jo vist! och använda vårt yttersta be