fare tid alt, jag finge stå fom stögnersta. Da gen berpå, tå pasior Hollander åter förnyare fin benåran om att hon skulle tala sanning och öppet ertänna hucu mid brottet8 benående tillgätt, afgaf Ettund efter en stunts samtal med pastern den betännelse, hwilken sedermera blifwit i poligpror tefollet intagen, lifwäl mer te föräntringar att, efter hennes uppaijt till postorn, mid mortrplanene uppxörante Hetelin och Jefsefina Etlund emellan, ven förre skube ba sant henne att mannen i fråga hette Montan och wore en rik tart (Af Etlunts förut afgifna bekännelse frampid, såsom läsaren torde minnas, att bon altria afwetat Mons tang namn.) Wirare skulle, efter Etlunts merds celanre till pastorn, tet på förband upvpajorts de båra metbrottstingarne emellan att Josefina ffulle behölla klockun och ringen, emedan bon mintre lätt tunte röjas, och wirsre ffute mit sjelfwa morbaerninaeng föröfwanre ba tiunatt fölunra att rå efter bwad protokollet mcttelar, Hetelin inkom i rummet aenom ven af Josefina på alänt lemnare dörren, skulle Montan ba ropat hbmem är ret? hwam är det? hwartill Heretlin swarat: Det är inte fortiat! och bare vå Eklund fult: bällit Montan, fom, ehuru Hedelin i samma ör gonblick anbringate snaran om bang hals, fölte, resa fin, derunrer någon strit uppkom. Ettund bare tessutom berättat att medan bon fatt häktar i Stockbolm bare Hetelin genom Etiunts mor eler förr omnämnta flickan Klara Walkman låtit lemna henne en påfe konsekt i hwars botten skulle legat tolt en popperslapp, på hwilken fått ftrifz wen en begäran af Herelin att don ei skulle be. känna bang detaktiabet, hwilken skrifwelse bon oc nagon rag derefter bejmarat enom att med en nål rista på ett papper löftet att ej inblanda bhonom. På framftälva frågor of ordföranden rörante hwad fom sälunta syutes liaga Hetelin till last, förnekure Hedelin au telaltiahet i brottet, till och med wetftap terom intill tess ban fick fe detjam. ma refererart i tidningarne. Twänne witnen af: börteg, hwilkas af Herelin witsorrate berättelse gåfwo skäl för att Herelin haft elita uppgijter om de ticer sammanträffat med Eklund re närs maste dagarne före mordet, hwilket Hevelia tikwäl förtlarade på det fött, att han ej lunde få bestämdt draaa fia alt detta minnes. Eriksgata i Lappmarken. En ssjerna af första storleten har i dessa dagar wisat fig å Lulcå himlarand för att sennolilt en längre tid blifwa, hwad man kallar fir. För någon tid fedan berättades, att en ung man, den der tallade fig Dickson, under sensommaren oh hösten ströfwat omfring i Lapp: marfens obygder och fjäll samt lyckliggjort befolk: ningen med sitt nedlåtande wäsen och sin frikostig het. J höiden af sitt ädelmod hade den store ban kirsonen ej ansett under sin wärdighet att emottaga allmogens besparingar, naturligtwis för att göra dem få fruktbringande fom möjligt för fjellens fa:tiga folt. En insatte hos Honom ända till 400 ror, en annan 200, med ett ord, den ene mera den an dre mindre, men alla med samma oinslränkta förtroende; ty hwem kunde wäl misstro en sor till skogarnes furste, hertigen af Baggböle, hwilkens herratöme sträcker fia allt ifrån Göta elfs dödsprång i hafwet ända till Finnmarkens urskogar, ett miss troende få mycket mindre befogadt, fom silfwernejäv — wisserligen för det mesta endast 10 öringar utströddes till höger och wenster. Länge hade wår bjelte irrat omlring båre på denna och hinfidan fjellen öfwerallt lemnande outplänliga spår efter sina besök, då han slutligen anlände till Gelliware, der han fann för godt att wisa sig i all sin glans och bortfasta den sista slöja, fom dolde hans herr: lighet. Det war ide längre den stormrile banliren, nej, det war sjelswe — ryske Storfursten, lyckliga Gelleware, fom gästade dina malmberg! Hade den unge Dickson warit föremål för allmän hyllning, med hwilfa stora ögon skulle då ej hans tejserliga höghet betraktas! Han behörde blett befalla, och man öppnade fina häfwor för Honom. Jatet war