— Du kan vara fullkomligt lugn! — svarade öfversten. — Det blir fullmåne i afton, och således tillräckligt ljust. Dessutom kör jag ju sjelf. Hustrun fann just det sista, icke särdeles lugnande. Resan till öfverstens goda vän, major F., gick mycket bra, men oaktadt trefnaden och gästfriheten hos den sistnämnde, begaf sig öfversten för att icke oroa siua fruntimmer i temligt god tid på hemvägen. Klockan kunde vara omkring sex på kvällen. Fullmånen sänkte sina vänliga strålar öfver den frusna jorden, och upplyste temligen tydligt alla föremål. Till Blommedal var det endast tvänne mil, Man kunde således hoppas att vara hemma, straxt efter åtta. Att börja med gick allting väl. Öfversten körde sjelf, oaktadt kuskens böner att få sköta zömmarne. Dpen lifliza farten hade nu något saktat sig och öfversen blickade altjemt till höger. Der låg det ståliga Norrby, grefve Oscars egendom och ljusskeret från de höga fönstren lyste så vänligt och inbjudande i höstkvällen. En suck af saknad höjde ötverstens bröst. Han mindes alla stunder af glädje och trefnad han haft på detta ställe, i sällskap u ed Oscars tar, hans gamle, bepröfvade vän. Alt djupare försjönk öfversten i dessa minnen och glömde derunder sina ystra hästar. Men dessa kände i luften att de nu kunde taga sig mera frihet, och-au gick det utförsbacken nedåt med ilande fart, som slutade med att de ordentligt började skena.