Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1871, sida 2

Kärleken och de nya Ideerna. Berättelse af Elis Emil. (För Nya Norrländska Korrespondenten.) (Forts. från n:r 9.) — Och ser du Wilhelm lilla, — ioföll Ottonie med glädtig röst, för att skingra molnet på brodrens panna, — du var alt stygg emot prosten, som Hedvig är med själ och bjerta tillgifven. Hon har gått och läst för honom, och han har gjort hennes fattiga mor mycket godt, och för alt detta har han blifvit lilla Hedvigs ideal. Nu blef det åter idel solsken på Wilhelms panna och han började hjertligt skratta. — Tror du verkligen att det är var gamla prost som Hedvig är så förtjust uti? — Ja vist, det finnes ingen hon värderar så högt. Wilhelm satte sig vid systerns sybord och började af alla krafter trumma björneborgmarscheu å detsamma. — Vill du att jag skall säga dig hvem som egentligen är lledrigs igeal? — frågade han. — Ja, om du vet det bättre än jag. — Nå, så hör då — trumningen tilltog i styrka och liflighet. — Hedvigs ideal är icke vär fule prostgubbe, utan han son, den hyglige vice pastoru i Wikmåla. — Stygge pojke! utropade Ottonie lindrigt rodnande å Hedvigs vägnar. — Gud vet huru du far reda på alting, men jag tror nästan du har rätt hvad den der saken beträffar.