Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1871, sida 2

stinnans allvarsamma minne och Ottonies sorgana blickar afväpnade honom. Han kunde icke med sitt klander öfver den frånvarande vända sig till dem. Det aåterstod endast fjorton dagar till julen. Då vågade öfverstinnan en morgon vid frukostbordet sedan Ottonie lemnat rummet och liksom uppmanad af dotterns tysta sorg att bönfalla hos mannen, att grefve Oscar efter vanligheten måtte inbjudas att tillbrirga julen på Blommedal. — Min älskade vän, — fortsatte bon — låt mig få bereda Ottonie denn: glada, kära öfverraskning. Du ser sjelf huru lek hon blifvit, huru hon lider? — Nej! — svarade öfversten efter litet eftersinnande. — Det vore orätt att på så sätt rifva upp såret. Du inser säkert sjelf, att då mit: beslut hvad Ottonie och Oscars förbindelse beträffar, icke kan ändras, vore det en verklig grymhet att föra dem tillsammans. De skulle lida dubbelt. Öfverstinnan svarade endast med en suck, och yrkade icke vidare på saken. Men öfversten syntes hela dagen mycket tankfull, dock var han mild i sitt väsen, synnerligast emot Ottonie. Följande morgon reste ban på ett besök i den socken, der grefve Oscars egendom var belägen, och skulle ej återkomma förrän på aftonen. Tvärtemot kuskens råd och sin hustrus böner, hade öfversten tagit ett par unga hästar, som nyligen blifvit inkörda. — Jag dör af orol kade öfverstintas