Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1871, sida 1

Korrespondens. XI. Herr redaktör. Det är bra länge sedan jag sist stref IM er Jag har warit mycket försumlig, men, orsafen der till, är ide få mycket odenägenbhet till att strifwa utan mera hwarjehanda små hinder. Som ni minnes, ämnade jag under förlider sommar, riktigt njuta af landtlifwets behag och hade till den ändan inhyrt mig, eller rättare låtit inhyre mig, hos ett hyggligt foll i skärgården. Jag full nafurliatwis fiska, det är mitt favoritnöje och der för mille jag bo i skärgården. Jag trodde mig flytta till en ödslig kust, der sjöns skwalp och en och annan fiskmäses firi, endaft stulle afbryta den lugna tillvaron; oh der jag osedd of werlden, kunde få meta mina adorrar och fanta mina gäddor; men fann mig derwid bro rog bedragen. Numera finnes inga ödsliga frän der i Sundswalls ffärgård — det borde jag ni tänft på förut. Alla äro de upptagne af ångjagar bjeltar och bräder och Gud wet hwad tet heter all fom tillhör träindnstrien. Min station mar doc sådan att, jag något få när war isolerad från allt det stoj en stor industri med: för och som intet pasjare tillsammans med mina djupa fislerisunderingar. Papper och sktrifdon hade jag tagit med mig, för att på sina tider tillskrijwa er; för öfrigt hade jag ordnat allt på bås:ta wis åt mig. Fistet lyckades få där, temmeligen men, der jag trodde fisken skulle finnas, der sanns han ej. Fi sken hade, han som mången annan, tröttnat mid det lugna lifwet; han bade kastat fig uti weilds. hwimlet. Han hade tröttnat wid de tarfliga dags liga mältiderna, med sitt ständigt äterkommande af detsamma och tagit sig för att, besöka och bluwa delattig af den stora feta industrien, han ock. Han hade funnit att, wid de stora skeppen, wankades bättre föda än hwad som sinnes wid en fattig bondes eller torpares strand och derför hade han stannat wid de stora skeppen. 3 närheten of dessa måste jag såledese wistas då