RV 85820 — D vi befunno oss och under det vinden altjemt dref oss åt norr, uphsatte vi följande depesch till Frankrike: Kl. half 7 på morgonen på öppet haf och utan att skönja någon kust — på Guds nåd! Vi anförtrodde denna sista afskedshelsning åt en af våra stackars små brefbärare; men töcknet, som för hvar minut blef tjockare, bragte oss att afstå från denna föresats och sorgsne inneslöto vi åter vår dufva i dess vidjefängelse. Kl. 11. Fortfaraude samma höjd. Många skepp passera synkretsen under oss, men våra signaler och rop äro fruktlösa; man hvarken ser eller hör oss, eller kanske gör den oerhörda hastigheten af vår fart det omöjligt för sjömännen att komma oss till hjelp. Det sista antagandet är sannolikast. Vi hade sjunkit betydligt, och luftseglaran fick ou den iden att låta styrrepet hänga ned i hela dess längd (120 kilomåtres) i det svaga hopp att något under oss passerade skepp kunde gripa tag i detsamma och få ballongen att stanna. Det lyckades icke, och vi måste åter med stor möda draga upp tåget igen. Kl. 11,45. Ett stort skepp i öster som skjuter ett nödskott. Kl. 11,55. En skovyert, den sista vi skulle möta på vår väg, gör signal åt oss. Matroserna äro på däcket och göra tecken, i det de manövrera för att komma oss till hjelp. Rollier hänger sig vid skotet, som står i förbindelse med ventilen. Vi nedstiga hastigt till endast några få metres från hafsytan; men först der märka vi den svindlande hastigheten af vår fart. De tre minuter, som gått åt för nedstigandet, hade varit tillräckliga att föra oss mer än åtta kilometres bort från skonerten. Då var det som vi, inseende omöjligheten af att blifva räddade af något skepp, bestämde oss för att ånyo stiga, och då vi endast hade två och en half säckar sand öfriga, som vi måste spara för en sista yttersta ansträngning, beslöto vi oss för att uppoffra en säck af privatkorrespondenser, omkring 60 kilogrammer. Ballongen steg åter till 3,700 metres ). Kl, 12,20 e. m. Ett utomordentligt tjockt töcken ansluter oss. Vi kunna knappast urskilja vår ballong. Temperaturens sjunkande är utomordentligt, och vi lida af köld. Vårt hår och våra mustascher och isynnerhet ögonlocken äro snart ingenting annat än is. Isbark faller ständigt och jag nödgas afstå från min filt för att skydda mina stackars dufvor. Rollier försöker stiga upp på mina axlar för att tillsluta ballongens appendix, medan gasen, som fryser, bildar ett snöregn, som faller ned öfver våra hufvuden, Det lyckas honom, men gasen som utvidgar sig, stiger nu med kraft upp i den öfre ballongen. Rollier fruktar, att en explosion skall åstadkommas genom ventilens tillslutande, och stiger tre gånger upp på mina axlar för att för en stund öppna ventilen. Kl. 1. Töcknet blifver alt tätare, och olyckligtvis för oss synes kölden med hvar minut tilltaga. Nu är det som vi efter gemensam ingifvelse, emedan vi tro oss alldeles förlorade, besluta att låta ballongen springa i luften. Jag vill icke, min chef, försöka ursäkta denna handling af förtviflan, d. v. s. af svaghet, men jag är er skyldig en uppriktig berättelse, och vi kunde icke stå ut längre. Jag sände några sista minnesord till mitt aflägsna fädernesland, till min hustru och mina stackars tre små barn, och luftseglaren försökte flera gånger att få eld på tändstickor. Men våra kläder, våra fotsulor, alt hvad han strök dem på, var så fuktigt, att ingen sticka kunde tända. Vår tillförsigtigt vaknade åter något litet, och vi sade: Gud vill icke ötvergifva oss io Kl. 2,20. Ballongen stiger nu med stark fart till en höjd af omkring 30 kilometres öfver hafsytan — ständigt i töcken. Vi se toppen af en gran, betäckt med ett tjockt lager af snö. Gondolen berörde strax derefter jorden, och föraren sprang ur utan att förlora ett ögonblick. Jag ville göra detsamma, men trasslade in fötterna i ankarrepet och annat tågverk