Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1871, sida 2

— Gumma? — eftersade Ottonie. — Hurn kan du kalla stackars Hedvig så, hon är ju bara tjugunie år! — Jag förstår, — svarade Wilhelm. — De tjugunie åren blifva altid en station der damerna dröja så länge som möjligt och jag undrar ej på, att äfven Hedvig tagit fast fot der. — Du är i sanning rätt elak kära Wilhelm! — sade åter Ottonie, — Och jag tillägger — inföll öfveerstinnan — att det är orätt, och bevisar ett mindre go dt hjerta att med uppsåt såra sin like, isynnerhet när det gäller föremålen för hans tillgifvenhet. Det skulle djupt smärta mig att höra något ondt om pappa, eller eder mina barn. Och derföre Wilhelm böra vi noga väga våra yttranden när de stå i strid med andras tankar, så att vi icke med bitterhet, eller lättsinnigt skämt martera någon; men gudnås det är ändå så, att de flesta bland oss menniskor, yttrat ord som vi sedan ville ge mycket till, för att kunna taga tillbaka, men tyvärr stå de kvar för det sårade hjertats och värt eget samvetes räkning. Förstår du mig Wilhelm? — Ackja! — svarade Wilhelm åugerfull, — Skulle jag ej förstå mamma, som altid söker godtgöra hvad andra brutit i det der fallet. Men jag skall nu alt komma ihåg och bättra mig, och med Hedvig vill jag så fort som möjligt ställa alt till rätta. — Tack för detta löfte mitt älskade barn! (Forts.)