Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1871, sida 2

— Herre Gud så dumt herr Wilhelm talar! Det fans ju ioga riksdagar den tiden. — Det är detsamma, tillämpningen gäller i alla fall. Frälsaren bad sina lärjungar styra och ställa inom andens rike, och ej bry sig om verldsliga ting. — Men om det är någon som riktigt skall förstå det ena så väl som det andra, så är det väl presten skulle jag tro, — sade Hedvig, — och det synes bäst på vår hederliga prost. Styr han ej med sina församlingsboer både hvad det andeliga och lekamliga beträffar på bästa sätt, och när han är i Stockholm finnes det då ingen som inte saknar honom. — Den tokige gubben säger jag ännu en gång, kunde lemna riksdagen i fred och sitta i ro på sin vackra prestgård, och plugga med långkatekesen och köra åttiåringar att läsa innanoch utantill på husförbören. Det sista är då att riktigt lära ungdomen ha respekt för äldre folk. Tycker inte Hedvig detsamma? Jag tycer ingenting — svarade Hedvig — blott det att jag aldrig hört Wilhelm så elak och kärlekslös. Mins då intet herr Wilhelm för fyra år sedan, då den der reparationsfrågan var på tapeten vid riksdagen? Hade på intet prosten varit undfallande som en engel, hade vi fått se huru det bade gått. Nu vill jag i alla fall intet höra något vidare ondt om den ädle Gudsmannen det kan herr Wilhelm sätta sig på. Och mamsell Hedvig rusade på dörren med tårar i ögonen. — Det var mig en lustiger gumma! sade Wilhelm.