nifik, ännu pompösare än min, förlåt att jag säger det lilla Hedvig! — Ja, det förstås, att ingenting duger som ej är gjordt i Stockholm, och ändå sy de så rysligt illa, sådana språng på herr Wilhelms kragar och manschetter. herr Wilhelm kan just jemföra det der med hvad jag sytt åt honom. — Hvad bryr jag mig om den saken, blott skjortan och kragen sitter bra, och det är hvad ni icke altid mäktar åstadkomma här på landet. Mamsell Hedvig gjorde en föraktlig knyck på hufvudet, men svarade ej något, men öfverstinnan hvilken under tiden med sorgsna blickar betraktat sitt lärft, inföll nu: — Detta lärftstycke innehåller nära sjuttio alnar, således tio alnar för mycket till ett dussivu skjortor, och dem är det väl bäst att jag med detsamma klipper utaf, ty: jag är litet snål om mitt vackra lärft. — Lilla hennes nåd, gör det för all del, — sade husmamsellen, — ty tänk aldrig att vi få en tum tillbaka. Och för öfrigt tycker då jag, att det vore bäst att vi klippte till skjortorna, så finge de sedan snörpa ihop dem på den der eländiga fabriken bäst de ville. — Hedvig har kanske rätt. — sade hennes nåd eftertänksamt. Wilhelm red på sin stolskam direkte fram till modern. — Nej, för all del lilla älskade mamma! Ingen tillklippning jag ber så mycket, ty då bli de i alla fall bortskämda och för att förekomma detta, är väl bäst att jag med detsamma gör slag i saken. Och Wilbelm tog lärftstycket utur öfverstinnans knä och kastade det helt vårdslöst ner i kappsäcken. — Tag nu farväl af ditt vackra lärft, — sade han, — men trösta dig med, att din egen Wilhelm blir en riktig kavaljer i sina nya skjortor. Och nu ingen missnöjd mine mera, utan se glad och stolt ut som det höfves en sådan liten rar mamma, till en son, så älskvärd och hoppgifvande som jag. Och Wilhelm tog modern em halsen och kyste heune flera gånger. Öfverstinnan smålog och klappade sonens friska kinder. — Nåväl, — sade hon — jag har nu gjort dig till viljes, men du skall också lägga på hjertat hvad jag nu ber dig om. — Säg blott hvad det är, du krona bland mammor och jag lofvar på förband att lyda dig, såvidt det är möjligt. (Forts.)