trädt. Öfversinnan hvilade sig i soffan, och hade bredvid sig en fin, hvit linneväf, den hon med ett vist bekymmer betraktade, — Om det vore menskliga hål! — utropade plötsligt mamsell Hedvig, — så skulle jag ej säga något, men halfva foten är ju borta, och det är af den sorten, som herr Wilhelm altid jömt undan för mig, liksom det varit kontraband. Men jag ser nu orsaken, det är pricist som vargarne varit ihop med dem. — Nej, lilla Hedvig, det är hvarken varken vargar eller björnar, utan ganska hyggliga menniskor just som jag sjelf. — Men herr Wilhelm medger således att någon anuan begagnar hans strumpor? — Det säger jag intet nej till. — Ja, nu hör hennes nåd sjelf att jag har rätt! — utropade Hedvig. — Herr Wilhelm låter halfva Carlberg gå i sina strumpor och de äro också vackra, se bara! Hedvig svängde med strumpor i sin hand, men öfverstinnan såg helt flyktigt ditbort och sade ganska lugnt. — Kassera dem snälla Hedvig, det är ej värdt att skicka med det som är i så dåligt skick. — Men se nu hit kära Wilhelm! Här är lärftet till dina skjortor efter du nödvändigt vill att de skola sys i Stockholm. — Tack min rara mamma! Jag vill verkligen att de skola sys i Stockholm derföre. att jag ledsnadt vid att bära luftballong på bröstet. — Åh, Gudbevars! — sade Uedvig litet stucken — nog tycker jag att Wilhelm kan gilla de skjortor jag sytt, då öfversten gör det. — Också är pappas luftballong riktigt mag