hvar, litet hvar, ... Grefven hade säkert fortsatt oaktadt Ottonie oupphörligt ryckte i hans arm, men ett skärande ljud af nägonting som krossades hejdade honom plötsligt. — Fördömde pojke, är du rent af besatt! Du har ju riktigt öfversköljt mig! — utropade öfversten vänd till Wilhelm. Dennes mandarinkopp full med the, hade halka honom utur handen och krossad farit utåt golfvet, och under farten uttömmande sitt, lyckligtvis icke särdeles varma innehåll i öfverstens knä. Om det kom sig af alteration eller tankspriddhet men besynnerligt nog, just som Wilhelms venstra hand släppte koppen sopade hans högra ned gräddskålen, som med ett eget klingande ljud, gjorde den bräckliga porslinspjesen sällskap. — Dumma pojke! — sade öfversten. Har du blifvit lam i händerna, har du förlorat syn och hörsel?! — Lilla, kära pappa förlåt mig! — Wilhelm lade sig rak lång vid öfverstens fötter. — Jag är nervsvag, eller rättare sagdt jag blir det, bara pappa och Oscar börjar disputera, och isynnerhet när den stackars herr Hiller kommer i fråga, ty jag tycker bra mycket om honom, pappa iråste förlåta mig det. Öfverstens blick ljusnade och blef särdeles mild. — Ja, jag förstår dig Wilhelm, — sade han, — och du gjorde rätt. Min vanliga häftighet fick åter makt med mig, och begagnade sig mycket oädelt af tillfället att såra Oscar i