Kärleken och de nya Ideerna. Berättelse af Elis Emil. (För Nya Norrländska Korrespondenten.) (Forts. från n:r 7.) — Jo, svarade öfversten med höjd röst, — mycket förr än du tror; men inom min egen familj skall dock ingen nyhetsmakare vinna någon framstående plats, det är då åtminstone säkert! Grefve Oscar ryckte häftigt till men beherrskande sig, iaktog han ännu tystnad. Öfversten fortfor med en triumferande mine: — Jag har hört sägas att herr Hiller ämnar predika här i församlingen om söndag. Det bar förut varit fråga derom, men på mina föreställniogar har prosten hittilt afstyrt saken, nu bar han dock skänkt sitt medgifvande, ty skolmästarns vackra ansigte och ovanliga outförsgåäfvors, som de säga, har slagit ann på folket dock är det väl hans villomeningar tänker jag. Emellertid är jag glud att jag kommer min väg innan detta helgerän egt rum. Blotta tanken att en sådan der antikrist, en riktig gudsförnekare skall uppträda i vår gamla kyrka, för att ohelga den och förgifta sina åhörares själar, fylla mig med fasa och om jag ... Grefve Oscar sprang häftigt upp från stolen. — Detta går tör längt! — utropade han. Herr Hiller är ingen gudsförnekare, tvertom är han lika god kristen som både farbror och prosten och hvilken som helst, och i tålamod och försakelse, och sann kristlig kärlek, skulle litet