Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1871, sida 2

Kanske att jag tvärtemot din egen vilja, räddar dig från hvarje experiment i det fallet, ty öfver mitt barn eger jag väl ännu någon rättighet, och det kan du säga grefve Ridderstedt. Och förmodligen för att slippa höra några klagovisor, marscherade öfversten sedan han yttrat dessa ordmed riktiga stormsteg utur rummet. Dagarne förflöto, utan att den mulua sinnesstämning som radde mellau de båda herrarne ville gifva vika. Till något vredesutbrott kom det dock icke, tack vare grefvens försigtighet jemte öfverstinnans vaksamhet. Dertill hade de unga sönerne så många upptåg, så många kvicka ordlekar, för att skingra molnen på faderns panna, och emot sin vilja måste öfversten skratta, åt de narraktiga pojkarne, som han kallade dem. — Gudskelof att vi hafva Wilhelm! — sade öfverstinnan till sin dotter. — Gud vet huru det eljest hade gått i middags? Jag blef riktigt rädd, då Oscar berömde den der artikeln i Aftonbladet och pappa rynkade pannan; ochjag förstår icke ännu, huru Wilhelm så der i hast kunde få herrarne in på ett helt annat gebiet. — Afven jag beundrade Wilhelm, — svarade Ottonie — men nog är det ändå bra ledsamt, mamma lilla, att så här gå och vakta sina alskade och aldrig få vara rätt uppriktig, och det värsta är, att man sjelf blir så vacklande i sitt sinne att man till slut knappt kan skilja på rätt och orätt. När pappa ser så der allvarsam och bekymrad ut, äro alla mina sympatier för hans räkuing, wen så lyssnar jag till Oscar och då verkar hans varma eutusiasm