rerwillighet ott tro på wår kollegas högre politiska wisdom — wi ej funna underlåta att i hans upps sats jöfa efter om också blott en tillstymmelse till bewis för tetta påstäende; men det gick derwid of fom dem, hwilka i den natten fingo — intet! Wi funno djerfwa domslut, framförda med en rörande tillsörsigt, stortaliga försäkringar om fosterlandswännernas önskningar och förhoppningar och slutligen en bön att Gud ej wille låta förswarsfrägan falla; men intet ffäl för de förra, ingen angifwelse af förswarsfrågans begrepp: dess förutsättningar och wird. Jntet är emellertid både önskligare oh nödwändigare än att vefiniera den fat, hwarom tal är och allra helst bör denna logiska regel efterlefwas, då diskussionen rör fig om något få obestämdt fom jörjmwargfrågan, om hwars ändamålsenligaste lösning finnas nästan lika många åsigter, fom bufmuden hwilta tänkt deröfwer. Tid frunvande riksdag skola således helt säkert föreligga först och främst ett regeringsförslag i närmaste öfwerensstämmelse med krigsminister Abelins sednaste plan och sedan ett förslag från oppositionen, förande talan för den stora massan innehafware af roterings och rusthållsemman, med yrkande om indelningswerkets upphäfwande såsom wilkor för åtagande af allmän wärnepligt. Antagom då, att det är det sednaste förslaget, öfwer hwilket S. P nedlallar den Hög: stes beskydd; hwilken brist på följdrigtighet i tanter gången att ej inse det fullkomligt berättigade i den af Norrköpings och Sundswalls arbetareföreningar uttalade önskan. Ty om ett upprop skall utgå till swenske medborgare oc) mana dem att utan undan: tag ställa fig i ledet för att, då det gäller, kläda blodig stjorta för fofterlandet, få bör det wäl funna räfna på att hos en hwar möta en warm och djup fosterlandskärlek. Men denna kärlek är numera ej blott en poetisk fras, ej heller en dunkel od omeds weten känsla för ven jorttorfwa, fom wåa färer bar och deras aska gömmer, ej heller den fienrtligs het mot grannjolken, hwilken förde wåra föder i örlig, ej heller den äfwentyrareanda fom gåfwo wårt lands äldsta inbyggare håg för krigets blodiga bragder, ja ej ens den särlek och wördnad till en stor tung, kämpande såsom Gustaf IT Adolf för en werldsdels religiösa frihet, eller såsom Carl XII utgörande en personifitation af det swenska folkets mest utpreglade egenskaper och Mwilten det derför gerna följde äfwen i blodig dust. Denna lärlek är en djupt känd men klart medweten tillgifwenhet för det land, som gifwer of mer än det bröd, om hwilket med rätta sagts att endast deraf lefwer icke menniskan, som gifwer alla sina inwånare werklig frihet, som gör jemlikheten till en sanning och höjer broderligbetens fana högre än alt annat. Detta är ej materialistens hjertlösa ubi bene ibi patria, men bet är ej heller ten trångbhuf: wate patriotismens bliuda afgutadyrfan för den kung, hwars undersåte jag är, eller för tet lond, som regeras af min kung. Mej, vet är den färs lek fom med outsäglig innerlighet och djup glöd lågar i wåra bhjertan och gör of redebogna till äfwen de största offer för det land, fom är nog fruktbart att nära fina bebyggare men också hwars jortmån är nog bhårtt och klimat nog kkallt att twinga till ea kamp, fom srärker kroppen och per allwar åt anden — det land framför alt fom ger stydd åt tankens, samwetets, arbetets frihet och som ej erkänner någon annan åra, någon annan adel än dessa trennes. — För ett sårdant land — hwem gifwer ej med frön sitt lif! Od ur denna fynpunkt bör arbetareföreningens berörde beslut fattas. Wi — få hafwa de sagt och om S. P. sjelf eller genom andra behagat närwara, skulle han funnit det — wi underkasta ess alla anstränaningar, alla bördor, alla uppoffringar, för wårt land; för ref; fielfftänviabet gif ma mi wart lif! Men undren ej på, I lycklige, som stå öfwer 400 rors strecket och 3, ännu mera begåfware, fom tad ware 800 rors taxerad ins komst anses politiskt myndige och I stolte herrar,