Grefven smålog. — Ack stanna! — bad han — jag har ännu så mycket jag ville säga min lilla fästmö. Då de båda älskande en timme senare lemnade trädgården var alt åter godt och ljust dem emellan. Ottonie log som vanligt, med sitt vackra, vårfriska leende och fästmannen såg mycket lycklig och betagen ut. Men verkan af denna försoning blef snart nog en orsak till strid mellan fadern och dottern, ty Ottonie som mycket gerna ville ställa alt till rätta mellau sin far och sin fästman, började en dag, då hon befann sig ensammen med den förstnämnde, att mycket vidlyftigt orda om grefvens kärlek och vördnad för öfversten, och om hans sorg öfver dennes ovilja. Ötversten åhörde sin dotter under tystnad och såg tankfull men icke ovänlig ut, men nu gjorde Ottonie sig skyldig till en stor oförsigtighet; hon ville gå ännu längre och så började hon helt oförmodadt att vidröra det sista tvisteämnet, folkmötet i Söderby. — Hon hade hört af trädgårdsmästaren som bevistat detsamma, sade hon, att grefvens tal riktigt slagit ann, och för öfrigt låg det ändå någonting vackert och menskligt i de nya iderna; det vore ej underligt om ungdomen hänfördes deraf och Oscar vore ju så god, och han måste följa med sin tid m. m. Men nu blef öfversten riktigt ond. — Ack, förskona mig för det der dumma pratet! — utropade han. — År det då icke nog med att man skall strida med männen, utan att äfven fruntimren skola lägga sin näsa i saker som de icke förstå; men Gudbevars det der hör till tidsandan, fast det är eländigt och