kanske lätt nog kunna svika dig, dig win fästmö och en gång min älskade maka! — Jag tror nog att du har rätt, — svarade Ottonie med en viss otålighet, — men nog måste du ändå medgifva att detta är bra ledsamt, ty jag saknar vår frid, vår glädje inom vår lyckliga familjekrets; och sedan våra förhoppningar för framtiden. — Hoppas min älskade, alt kan gå mycket bättre än du nu föreställer dig. Jag lofvar dig att undvika hvarje strid med din far, ja, jag skall äfven göra så många medgifvanden som möjligt. Farbror skall sjelf en gång inse, att framåtskridandet är en makt som gjort sig gällande i alla tider, och framstår ännu tydligare ju mera intelligensen sprider sina klara strålar öfver jorden, och det anar mig attfarbror snart nog skulle inse detta, och kanske ställa sig i våra leder. — Nej, Oscar, det kommer aldrig att hända! För öfrigt vet jag ej att någon haft skäl att beklaga sig öfver pappa, oaktadt hans föråldrade begrepp och hans inbitna aristokrati som de säga, Åro ej hans tjenare hans många underhafvande lyckliga, och värdera de ej sin husbonde? — Jo, min älskade, alt det der är sant, ty farbror är ädel och rättvis och skulle aldrig med uppsåt kunna för.ördela någon. — Du medger således detta fast pappas ideer äro gamla och förlegade. Men nu har jag hört tillräckligt af det här för i dag, och efter du ej har något annat att säga mig så förlåter du väl om jag aflägsnar mig. Ottonie reste sig från bänkeu.