form. Men som dessa twå mål omöjligen kunna winnas annat än genom trägen öfning, så intager språket ocksa en ganska betydande och för en omsorgsfull lärare särdeles ansträngande platå bland läroämnena. Till någon tel lindras dock mödan ju närmare det liver till slutet af hwarje årskurs; ty liksom de muntliga spräklektionerna åsyftat att wäcka sjelfwerksamhet, få rättas också för det mes sta de många stilöfningsböckerna af lärjungarne sjelfwa under lärarens tillsyn. Detta medförer nemligen den fördelen, att lärljungen långt ffarpare per aft på felet och lånat säkrare lärer fig att för framtiden undwika detsamma, än om lär varen sjelf gjorde rättelser i bofen och läte saken derwid bero. Wid rättstafningsöfningarne, då alla skrifwit ordagrant detsamma, går detta naturligtmig läåttast för fig. Läraren genomgår nemligen mellan lektionerna allas böcker och antecknar felen på en lifta; men lemnar åter böckerna orättade. Med ledning af denna fellista bringar han sedan hwarje misstag i dagern! de som skrifwit rätt få gifwa skäl för sig, och de öfrige få sjelfwe sopa rent hwar och en i sitt Augiasstall. Då tillika nästan för hwarje uttryck dessa roller ombytas, innebär denna metod ingen fara, att den inbördes jemnlikhet mellan lärjungarne, på hwilken skolan få strängt håller, blir störd. Men fjelfwertfambeten hälles wid lif, och vet goda lynne, hwarmed alla sådana öfningar företagas, görer mödan an: genäm. Äfwen wid de friare skrifningarne, då isynnerhet fel i satsernas byganad och fommateringen ifrågakomma, fan denna metod i någon mån med fördel anwändas, ehurn läraren natur: ligtwis då i ännu högre grad är eljest måste kontrollera de rättelser, eleverna fjeliwe företagit. En ide owigtig platå intaga, dessutom de vi skussionsöfningar, fom hwarje wecka företagas öf: mer ämnen, fom lärjungarne sjelfmwe föreslagit. Genom dessa öfwas ve på en gång uti att tala språket klart, tänka snabbt och åstadkomma en i möjligaste måtto loaisk bewisning. Til slut må äfwen omnämnas, huru spräkunderwisningen bes hagligt kryddas genom de timmar, som hwarje kväll egnas åt gemensam läsning af lättare flag. Wid dessa timmar omwexlas med naturwetenffap: liga och skönliterära werk. På fårana timmar stiftas bekantskap såwäl med Berzelius, Berlin, Björling oc Stackelbera, fom med Teaner, Ru: neberg, Topelius och Melin m fl. Historia, fornkunskap och folkwisor äro ej beller glömda. Nikolowii och Örmans Håatomfter, Liljebjörns Minnen m. m. förekommer mycket ofta. Hwart och ett werkar i sin mån intresse. Men ingen, fom ide sjelf nogarannare lärt känna en folfhög. skola, har gjort fia reda för den hänrydning, fom fon gripa dylika unga oförderfwade finnen wid sådan fosterländsk läsning. Starfaft bland ffalderna griper otwifwelaktigt Runeberg, ett säkert bewis på hans öfwerlägsna mästerskap. Alt hwad fom wäljes är rod nytt oc) fänaslande; ty wåra bäfta författare, synnerligast ffalverna, äro ännu för mårt bondefolt lika okända, fom om de skrifwit på patagoniska. På sådant sätt widgar sig språkunderwisningen från att wara en pinlig arammalikläsning till att blifwa en absidig uppfostran. Godt är, om det nya, wäxande slägtet af allmogen kan skrifwa en klok inlaga sjelf och icke längre behöfwer ligga i klorna på få kallade bränmingarvokater; men än bättre är det, om en sådan kärlek kunde hos bonden wakna till det stora och beundranswärda i den fosterländska odlingen, att dennas wärnande och frihet blir honom heligare än alla stundens små intressen. Til bära bdesfa mål sträfwar folkhögskolan genom det sätt, hwarpå hon anser sig b böra untermisa i solelantets skräl. — AOQ —